Skilsmässobarn

Det är sorligt att behöva lämna tillbaka marsvinen som jag har "delad vårdnad" för. De tillhör ju egentligen min mans skola, och min man tar hand om marsvinen tillsammans med en annan lärare på skolan. Hon är minst lika galen i marsvin som jag är, så jag vet att de har det bra när de inte är hos mig, men i alla fall. Vi har gjort enorma framsteg på bara två veckor och de har blivit så tama med mig. Vi har verkligen developed a special bond.
Så fort vi prasslar med något skriker dem, och ställer sig på gallret. Öppnar jag buren, kommer de direkt för att tigga och bli klappade. Jag kan lyfta ut dem utan att de sprattlar, och de känner sig till och med bekväma att gå runt på golvet nu om jag är i närheten. Det vita marsvinet tycker inte det finns något roligare än att gå på vår dörrmatta till terrassen. Han springer dit direkt, blir alldeles studsig av materialet och skriker av glädje.
Min man är inte lika förtjust i marsvin eller djur överhuvudtaget, så att han tagit på sig halva ansvaret för dessa marsvin är helt för min skull. Det är alltså jag som matar dem, leker med dem, pratar och gosar med dem. Några gånger har vi tagit ut varsitt marsvin och satt oss i soffan bredvid varandra. Varje gång har det dock slutat med att jag har två marsvin i min famn, då den som suttit i min mans famn valt att gå över till mig haha.
Jag älskar dessa djur med hela mitt hjärta. Troligtvis eftersom jag växte upp med marsvin. Hur jag ska ta hand om dem, prata med dem och leka med dem sitter liksom i ryggmärgen. Jag älskar hundar, katter, alla djur. Men marsvin är speciella för mig, på en helt annan nivå. Jag berättade för min mans mormor hur mycket jag älskar dessa varelser, och nu vill hon köpa två stycken åt oss när min man fyller år. Men han vill inte ha marsvin på heltid haha. Inte för att det betyder mycket jobb för honom - det är ju jag som tar på mig hela ansvaret - men just att de "stökar ner" (skvätter spån när de busar), det luktar hö i hela lägenheten (en doft som jag älskar!), samt att de skriker så fort vi prasslar eller pratar haha.
Vi får se vad som händer i framtiden, men jag är i alla fall så glad att dessa är "mina" på halvtid. Det blir tomt och tyst när de inte är här, men jag får se dem snart igen. Hoppas de inte saknar mig alldeles för mycket. Hoppas de saknar mig mindre än vad jag saknar dem.

Gillar