Riding solo

Efter fem dagar som “bachelorette” har jag insett att jag älskar livet som gift. Egentid i all ära, men det är ganska deprimerande att komma hem till ett hem som är tomt, dag efter dag efter dag… Jag har ju mina marsvin, men avsaknandet av en annan människa blir så påtagligt. Ser därför fram emot att min man kommer hem ikväll! Åh, vad jag saknar denna fina människa!

Har insett några saker de senaste dagarna när jag varit solo:

Jag pratar med mig själv mycket. Och med marsvinen. Igår morse skrek de när jag skulle gå iväg till jobbet och jag kom på mig själv att säga till dem att “ja, jag vill inte heller gå och jobba, men jag måste för att ha råd med alla färska gronsaker som ni äter.”

Tystnaden har varit lite jobbig. Jag som älskar att ibland bara sätta mig i soffan efter jobbet, med en kopp grönt te och titta ut genom fönstret, har fått lov att ha TV:n på i bakgrunden och lyssnat på poddar när jag lagat mat. Det är jag som oftast reser ifrån min man och inte tvärsom, och jag känner att jag inte är speciellt van vid den här situationen. Fastän jag var singel i många år innan jag träffade min man, och bodde själv i flera år, så var det väldigt länge sedan.

Det är skönt att sova ensam i en stor, gosig säng ibland. Jag har vaknat varje morgon och verkligen saknat att inte ha min man bredvid mig, men på kvällarna har det faktiskt varit ganska mysigt.

Jag är ganska slarvig när jag inte har någon att göra fint för. Min ork och motivation efter jobbet den här veckan har varit noll, och jag förstår verkligen singlar som alltid köper takeaway mat. Det blir inte kul att laga mat när man sedan också måste diska efter sig. Och äta själv. En kväll den här veckan åt jag soppa och vitloksbröd till middag framför TV:n. Jag som hatar att äta framför TV:n. Och jag sköt upp disken flera gånger.

Nej, välkommen helgen. Och framförallt; välkommen hem till min man!

Gillar