Prästkragar

Kära morfar, vad glad jag är att jag kommit till det stadiet där jag känner att det är mysigt att hälsa på dig. När jag ser ditt namn, inristat i sten, känner jag inte den där sorgklumpen i halsen längre. Självklart saknar jag dig något otroligt, och skulle inte vilja något hellre än att du kom tillbaka tlll oss. Att jag såg dig stå där i trädgården och arbeta som vanligt, när jag gick uppför gatan till ditt och mormors hus. Eller att du satt där på stolen mitt emot, när jag slog mig ner vid vad som numera bara är mormors köksbord. Det finns så mycket jag har att berätta. Så mycket vi skulle kunna diskutera och prata om. Det gör självklart ont att jag aldrig kommer få den möjligheten igen. Aldrig se ditt skratt, höra dina skämt, få åka ut och äta kinamat med dig. Det var verkligen vår grej - kinamatsbuffé och diskutera politik. Men det känns som om jag äntligen funnit ro med det faktum att du är borta. Jag kommer nog aldrig förstå det till 100%, men nu kan jag besöka din grav och se att du är där på ett positivt sätt. Du vilar på den mest fridfulla platsen i världen, men ändå har jag tidigare känt att jag bara vill därifrån. För om jag inte är där och ser det med egna ögon, blir verkligheten mindre sann.
Igår fick jag dock se platsen med nya ögon. Jag och mamma plockade prästkragar från rabatten innan vi cyklade upp till dig. Det var en fin sommardag. Ganska molnig, men fin och rofylld. När jag kom fram till kyrkogården blev jag lugn. Vattnet från ån kluckade, fåglarna sjöng. Jag pratade med dig och skämtade. Jag vet att du hade skrattat om du kunde höra mig. Jag kommer ihåg allt du lärt mig, och du skulle vara stolt. En väns farmor ligger nu begravd precis bredvid dig, och jag tror det hjälpte mig att se det fina, på något konstigt vis. Jag vet nämligen att hennes farfar också precis gått bort, och hur jobbigt det har varit för henne. Precis lika jobbigt som det varit för mig. Jag är dock lyckligt lottad att jag fortfarande har min mormor och farmor kvar i livet. Det är alldeles för några 26-åringar som har deras mor och farföräldrar kvar. Det fick mig att inse att det här är livets gång. Ingen kommer finnas kvar för evigt, och vi alla kommer tyvärr uppleva sorg någon gång i livet. Själv har jag varit lyckligt lottad som inte behövt ta farväl av någon (människa) jag älskat förrän jag fyllde 25.
Jag valde att sätta buketten med prästkragar i en vas högst upp i minneslunden. Det blev en fin, vit kontrast mot alla rosor. Jag vet att du hade sagt att det varit ogräs, och det var precis därför jag ville plocka den här buketten till dig. Hela min upplevelse igår blev som ett inside joke mellan oss två, som jag vet att du hade älskat, skrattat åt och uppskattat minst lika mycket som jag gjorde. Jag hoppas att du fortfarande finns med oss och ser ner på oss med ett leende på läpparna. I alla fall kände jag ett lugn när jag besökte din gravplats igår. Nästan två år har gått sedan du togs ifrån oss. Jag förstår att du inte kommer tillbaka, och att vi inte kan skapa nya minnen, men de minnen vi har tillsammans kan samtidigt ingen ta ifrån oss. Det var dig jag dansade med när jag var liten. Det var du som lärde mig ro båten vid sommarstugan. Det var du som gav oss läsk och godis när mamma och mormor sa nej. Det var du som körde hem mig, mitt i natten, från klubbarna när jag fyllt 18. Du fanns alltid där, och det är därför det är svårt att du är borta. Men i mitt hjärta lever du vidare, och på din gravplats har du fått ro. En väldigt vacker gravplats dessutom, där jag nu också hittat ro och förstått det fridfulla i allt som hänt. Fan vad jag älskar dig morfar. Vilken underbar person du var, och alltid kommer vara i mina ögon. /Ditt äldsta barnbarn, din prinsessa, Linda ❤

Gillar