On & Off relation

Jobbet är tufft just nu och det känns i huvudet. Balanserar väldigt många projekt och får som vanligt ingen credit för det. Det bara förväntas att du ska mata på som en robot, och prestera 110% alla dagar om året. Undrar när det var senast som jag hörde NÅGON säga till NÅGON “good job” eller “well done.” Det finns ingen teamwork-känsla, bara ett gäng sura, irriterade människor (som inte verkar ha någon som helst glädje i sitt liv) som suger åt sig all energi i precis vartenda rum. Åh, vad svårt det är att andas ibland. Speciellt när man gjort klart ett arbete klockan 16:28 och du vet att du inte får börja packa ihop förrän klockan slagit exakt 16:30…

Har alltid haft en on & off relation till mitt jobb tyvärr. I alla jobb jag haft. Kanske därför jag tål att ta mycket skit – jag är ju van. I en kärleks eller vänskapsrelation skulle jag aldrig stanna kvar om jag stundtals mådde riktigt dåligt, men när det kommer till jobbet är det annorlunda. Eftersom jag aldrig haft ett jobb jag trivts med till 100%, känner jag mig inte sugen på att försöka hitta det heller. Verkar inte finnas något där ute just nu som skulle ge mig bättre betalt, eller där jag slipper förlora pengar på att pendla etc. Tyvärr.

För många är det viktigt att ha en karriär. Ett jobb man älskar, arbetskollegor som blir som familjemedlemmar. Jag är också den som alltid tyckt karriär och ekonomi varit viktigt, men ju äldre jag blir desto mer “in touch” blir jag med mina prioriteringar i livet. Desto mer förstår jag vad som verkligen gör mig lycklig, och att ha en strålande karriär skulle inte göra mig lyckligare. Jobb var så viktigt för mig i tonåren då jag inte hade mycket annat. Att prioritera jobb och skola hela livet tog mig till universitetet, där jag fick uppleva så många andra sidor av livet. Andra sidor som jag gillade, och som jag också ville skulle vara perfekta. Mig och min nuvarande mans relation, att resa, spara ihop till ett hem, umgås mycket med familj och vänner etc etc. Dessa delar blev centrala i mitt liv och jobbet mindre viktigt. Visst måste jag tjäna pengar för att överleva och nå mina drömmar, men i drömmarna finns inte en befordran på jobbet eller en AW med arbetskollegorna (som aldrig skulle hända eftersom alla hatar varandra haha!) I mina drömmar finns vänner, familj, resor…

Så vem bryr sig om alla dagar på mitt jobb inte är fantastiska. Om arbetskollegorna är gamla och bittra. Jag är inte en people-person i alla fall, har lätt att inte bry mig (kanske lite för lätt ibland) och i slutändan har jag ändå vunnit eftersom jag har den finaste mannen man kan tänka sig, finaste hemmet, finaste familjen och vännerna. Samt att jag har råd med nästan vad jag vill. DET gör mig lycklig.

Gillar