Någon slags Stranger Things dröm

Den underliggande stressen när min man har semester, är alltid att jag ska lyckas försova mig. Jag gillar inte “väckarklockor”, och att vakna av högdjudda alarm som skär in i mina öron.

Jag är faktiskt van att vakna av att min man kommer ut ur badrummet, eller går nedför trappen för att äta frukost. När han jobbar går han alltid upp en halvtimme innan mig, och jag har en tendens att vakna av mig själv, lite fint sådär, när min man varit uppe ett tag. Jag vet ibland inte riktigt hur det fungerar, men på dessa morgonar lyckas jag alltid vakna när jag ska vakna, utan något alarm. Jag är ingen snoozare heller, så när jag väl är vaken kliver jag bara upp. Det kanske ligger en trygghet i vetskapen att min man skulle väcka mig innan han åker till jobbet, om jag mot förmodan inte skulle vakna av mig själv som jag brukar göra.

Jag gillar inte när min man har semester, och jag måste ställa ett eget alarm. Subconsciously vet jag att det där jäkla alarmet kommer ringa, och att jag måste stänga av det, hur trött jag än är. Det blir som en stress när jag sover; att jag måste vakna innan det ringer. Oftast vaknar jag 5-10 minuter innan. Igår natt drömde jag en riktigt obehaglig dröm om klockor och tider, och alternative universes – troligtvis för att jag var rädd att alarmet skulle ringa innan jag själv vaknat och hunnit stängt av det. Jag drömde att jag vaknade klockan 10, och skämdes över hur jag kunnat försovit mig så länge. Hela rummet var svart, men med ett lite rosaaktigt sken. Jag gick till jobbet och klockan var 2 när jag kom fram. Jag skämdes ännu mer och förstod inte hur jag kunde vara så sen. Det där rosaaktiga, svarta skenet förföljde mig dessutom, och det var svårt att fästa blicken någonstans. Träffade sedan några vänner på kvällen, men min klocka visade att det var dags för mig att börja jobba igen. Min man tog mig åt sidan och sa att jag är fast i ett annat universum, ett mörkt universum, och att jag inte ska lita på klockan. Den kommer alltid visa fel. Och att det är därför allting är så mörkt, med det där rosaaktiga skenet. Jag är närvarande men ändå inte, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Det var väldigt obehagligt.

Allt grundar sig väl i att jag bävar för det där alarmet på morgonen. Jag vill inte höra det, men samtidigt är jag rädd för att stänga av det i sömnen (fastän det aldrig hänt). Vårt nya inklockingssystem på jobbet stressar mig, också subconsciously. Jag känner att jag försöker jobba hårt dessa veckor, samtidigt som jag också försöker hänga med min man i hans rappa tempo under hans semesterveckor så mycket som det går. Jag gick och lade mig 21:00 igår, gick upp 07:00 och är fortfarande trött.

Resa, jobba, resa, jobba, och försöka hinna med något annat därimellan.

Jag ser fram emot Wien imorgon, men en stor del av mig ser också väldigt mycket fram emot sovmorgon och noll planer på söndag den 1:a september. Jag ska låta september bli min vilomånad. Har ett stort behov av att bara vara hemma och mysaaa.

Gillar

Kommentarer