Morfar är med

Jag var med om något underligt för några dagar sedan. En släkting publicerade en bild på min mormor och morfor på sociala medier, och den här bilden var tagen en månad innan min morfar gick bort i cancer 2016. En våg av sorg sköljde över mig när jag såg bilden, eftersom jag i minnet nu - efter 5 år - endast tänker på morfar som den han var innan han blev sjuk. De sista månaderna i hans liv är inte så framträdande längre i mitt minne. Så att se honom utan hår och ganska smal, iklädd hans lila favorittröja som jag köpt till honom en gång i tiden (och som han sedan begravdes i)... Det var så sorgligt, Genast började jag sakna honom igen.

Sedan morfar gick bort har jag känt vid flera tillfällen att han fortfarande är med mig. Klockan hemma hos mormor, som han skämtsamt sa att han skulle "spöka i" en dag, ringde flera slag på min första födelsedag utan honom. Alltså ett ouppdraget gammalt gökur. Jag har vaknat av en "kram" - en varm, tryckande känsla mot båda mina axlar, när jag varit ledsen eller orolig över något. En gång var jag hemma hos mina föräldrar, och jag kände hur någon iakttog mig. "Hej morfar" sa jag direkt innan jag ens hann grubbla på vad den där iaktagskänslan ens var. Saker har definitivt hänt som jag inte riktigt kan förklara. Det har handlat om några korta sekunder, som just där och då känts så betyggande och självklara, men som man i efterhand, några sekunder senare, kan konstatera är ytterst märkliga.

För några dagar sedan, efter jag sett den där bilden på morfar och tänkt väldigt mycket på honom, så är jag säker på att han varit med och "guidat" mina drömmar igen. Förutom allt de jag nämnt ovan, så har jag även träffat honom i flera drömmar. Han har tex hjälpt mig hitta en nyckel som försvann, och vi har haft några konversationer som jag velat haft med honom innan, men aldrig fick. Det här låter så flummigt, jag vet, men skillnaden mellan de gånger jag pratat med morfar i en dröm och med någon annan i en dröm, är väldigt tydlig för mig, Morfar ger mig alltid konkret fakta. Fakta som faktiskt stämmer överens med verkligheten.

I drömmen jag hade för några nätter sedan, var jag liten igen. Jag var på ett köpcenter med mormor och morfar, och det fanns en stor elefant där som man kunde sitta på. Jag älskade den där elefanten. Jag älskade att vara där med min mormor och morfar, att sitta på den där elefanten och köpa lösgodis med morfar i en butik bredvid. När jag vaknade visste jag direkt att jag varit på den där platsen förut. Att allt det jag drömt om faktiskt hänt i verkligheten. Jag ringde mamma och frågade var den där stora elefanten hade varit någonstans, att jag var säker på att den fanns i ett köpcenter där jag var mycket med mormor och morfar när jag var liten, men som definitivt inte ser likadant ut idag. Hon svarade direkt ett köpcenter i Hallstahammar som inte finns kvar idag.

Jag kände en enorm saknad efter morfar när jag såg den där bilden på honom. Och han styrde direkt in mina drömmar på fina minnen från min barndom istället, som vi delade. Jag somnade lite sorgsen, men vaknade upp lycklig igen.

Det är svårt att förklara hur någon som är så logisk som jag är, kan uppleva sådana här saker och inte säga att allt bara är sammanträffanden. Jag tänker på honom, så då är det också självklart att jag drömmer om honom. Men de drömmar jag haft och allt det andra jag varit med om, har varit så olikt något annat jag tidigare upplevt. Jag har aldrig tidigare varit så medveten i en dröm. Det har liksom aldrig varit så äkta som när morfar dyker upp.

Jag är alltid medveten om att morfar är död. Jag är också medveten om att jag drörmmer., men att jag kan välja noggrannt vad jag säger. Jag frågade honom senast om jag någonsin kommer bli en mamma. En tanke jag ofta tänker på nuförtiden, om något som fortfarande känns väldigt långt borta. Det är nog den första frågan han inte svarat på. "Jag är ingen spådam" sa han och skrattade, på det härliga sättet han alltid skrattade på.

Min mormor och mamma har också varit med om liknande händelser. Min mamma tänkte på morfar när hon städade, och plötsligt började det lukta rakvatten. Ett rakvatten som morfar använde när hon var liten. Min mormor har sett morfars skepnad, och vi alla har varit med om dessa verkliga drömmar. Vi kan alla enas om att hur ologiskt det än låter, och hur fort dessa upplevelser än kommer och går, så för de alltid med sig samma känslor av trygghet, värme, och all den där positiva energin som bara morfar kunde sprida.

Gillar