Min stalker

Jag tror de flesta av oss har haft en eller flera stalkers genom tiderna. Den där personen som liksom inte kan ta ett nej utan hela tiden fortsätter att försöka vara en del av ditt liv. Som tror att du spelar svårflirtad fastän du verkligen inte gör det. Av hela mitt hjärta, nej, jag är inte intresserad av dig liksom och kommer aldrig bli det heller. Men de förstår inte det.

Det fanns en kille under min universitetstid som gillade mig lite för mycket. Vi gick inte samma program men samma år och samma department (business school). Vi hade därför några gemensamma föreläsningar och seminarier. Ett par gånger hamnade vi i samma grupparbete. Som alltid är jag trevlig när jag möter nya människor. Det finns ingen anledning att vara oartig, speciellt inte om man ska jobba ihop. Men den här killen tolkade min artighet på helt fel sätt. Det här var 2010. Han frågade ut mig på en dejt och jag sa nej. Jag var intresserad av en annan.

Tyvärr har jag alltid varit ganska öppen av mig, så när vi var några stycken som satt och pratade efter en seminarie berättade jag vem det var jag gillade. När det sedan inte fungerade mellan oss, kom den här killen tillbaka, lik Quagmire i Family Guy, och frågade ut mig på en dejt - igen. Nej, sa jag, jag är inte intresserad. Okej, sa han. Du behöver lite mer tid. Jag tror inte ens jag svarade på den kommentaren. Jag var allvarligt bara inte intresserad av honom över huvud taget, och ju längre tid som gick, desto mindre hade jag att göra med den här killen. Vi var inte i samma föreläsningar eller seminarier längre, och vi hade aldrig umgåtts privat. Men på något sätt lyckades han klamra sig fast vid ingenting och stöta på mig på universitetet när jag minst anade det. Det hände liksom inte varje dag, eller ens varje månad. Utan det kunde gå tre härliga månader utan honom innan han kom tillbaka och försökte få med mig ut på en dejt igen.

Jag träffade min fästman 2012, och det var oerhört skönt när vi officiellt blev ett par. Äntligen skulle väl den här killen ge upp, tänkte jag, nu när jag hade ett riktigt förhållande (han verkade ju aldrig tro på att jag inte var intresserad av honom annars). Det gick någon månad och sedan skrev den här killen till mig på facebook (borde tagit bort honom från facebook mycket tidigare..) att en av mina vänner berättat för honom att jag har en pojkvän nu. Han frågade om det stämde och jag svarade ja. Han skrev lycka till med honom och så hörde jag inte av honom något mer. Äntligen, tänkte jag. Äntligen är han borta.

Dock fick jag ett brev – ett superlångt brev – i brevlådan, en vecka efter min examen 2013. Ett brev från honom där han skrev att han förstod att jag inte ville gå ut med någon som gick samma program som mig (vi gick inte samma program men jag antar att han menade samma department). Att han förstod att jag inte ville mixa “business and pleasure” eftersom jag var en sådan ambitiös och målinrikad person. Därför hade han gett mig tid att ta examen innan han skulle fråga ut mig igen. I brevet skrev han att vi var “meant to be” och att han tålmodigt väntat på mig i nästan tre år nu, och att han inte orkade vänta längre. Snart hittar jag någon annan, skrev han, som om det vore ett hot? Jag hade gärna sett honom med någon annan, för länge sen!

Jag visade brevet för min fästman som tyckte det var obehagligt, men jag valde bara att ignorera det och gå vidare. Jag tog bort den här killen från facebook, och en månad senare skulle jag flytta ut från mitt hus i Portsmouth, och sedan hade han ingen aning om vart jag skulle efter det. Det gick ett par år och min stalker var borta. Trodde jag. Tills en dag på jobbet 2015 då vår receptionist ringer mig och frågar om jag känner en person som heter C. Hon sa bara förnamnet och ja, det finns många personer med det namnet, så jag sa bara åt henne att föra samtalet vidare till mig. Det var såklart honom.

Jag kom knappt ihåg honom då och trodde att han var en byggnadsarbetare som ville åt ritningar. Men det var inte alls ett jobbsamtal, utan honom igen, och han ville veta hur jag mådde och om jag fortfarande var tillsammans med min fästman. Ja, svarade jag, vi har precis flyttat in i vår gemensamma lägenhet. Jag frågade hur han hade fått reda på vart jag jobbade och han svarade att han hade sett min linkedinprofil. Sedan sa han ett dumt “skämt” om att om allting skulle gå åt helvete med min fästman och lägenheten, så fanns han fortfarande där i Portsmouth. Han hade ett välbetalt jobb och tjänade massor med pengar. Jag sa, igen, att jag inte var intresserad och att jag inte ville att han skulle kontakta mig mer. Okej, svarade han. Förlåt. Och så var det ingenting mer med det.

Året efter det skrev han ett meddelande till mig på linkedin. Igen frågade han hur jag mådde, om jag trivdes i mitt jobb och om jag fortfarande hade pojkvän. Jag svarade inte. Han väntade ett par månader innan han skrev igen. “Fick du mitt meddelande, blablabla…” I slutet av meddelandet skrev han; “om du precis gjort slut så förstår jag att det kan vara en ond tå jag trampar på och du inte vill svara.” Jag blev irriterad och svarade kort och koncist; “Nej jag har ingen pojkvän längre, men jag har en fästman.” Han svarade inte på det meddelandet och jag kände mig annu en gång som en vinnare.

Nu har det gått ännu ett år, så självklart var det dags för det årliga meddelandet från honom. Jag tror jag blockerat människan minst tre gånger från linkedin, men ändå kommer han förbi blockeringen och skriver meddelanden till mig i alla fall. Jag tror han skapar nya profiler, någon slags overwriting. Igen, så valde jag att inte svara men jag funderar starkt på att skicka en bild till honom senare i år från mitt bröllop...

Det har gått nästan sju år och människan har fortfarande inte accepterat att jag inte är intresserad av honom. Tror han seriöst att jag fortfarande spelar nåt jäkla spel? Jag och min fästman brukar skratta om det och säga att jag måste gjort a hell of a first impression on this guy. Vi gick inte samma program, vi var inte ens vänner. Vi hade några gemensamma vänner och ett par grupparbeten ihop. That's it. Ändå kan han inte sluta kontakta mig? Ett meddelande om året på linkedin kan nog dock inte räknas som stalking, men han verkar vara en människa som inte verkar försvinna helt (men jag hoppas det). Så länge han håller distansen får det väl vara “okej” och nu har jag blockerat honom ännu en gång. Hoppas att han hittar kärleken snart i någon annan än mig.

Gillar