#metoo

Jag tycker det är bra att folk vågar berätta sina historier och ställa sig upp mot sexuella trakasserier och övergrepp. Det händer alldeles för ofta. Psykiska påhopp händer nästan dagligen i form av män som busvisslar, tutar och skriker nedvärderande kommentarer efter mig. För det mesta ignorerar jag det, men vissa kan vara väldigt obehagliga, och det påverkar mig nog mer än jag vill erkänna. Jag känner mig ganska begränsad när jag kan gå ut och vad jag kan gå ut i, eftersom jag helst vill slippa dessa kommentarer och män som går efter mig. Det äckligaste är de som stannar precis framför dig på gatan, slickar sig om munnen och stirrar på dig från topp till tå… Ibland kan jag till och med få ångest när jag ska gå någonstans helt själv, eftersom jag vet att jag inte kommer kunna ta mig från A till B utan att bli trakasserad på vägen.

Ibland kan man känna sig stark och svag på samma gång.

Jag jobbar heltid och tjänar lika mycket pengar som min man, men jag kommer aldrig vara lika självständig som honom. Han kan gå ut precis när han vill i vad han vill och inte få kommenterar eller ångest. Inte behöva vara rädd för att någon ska dra in honom bakom en buske om han går genom parken när det är mörkt. Den friheten har inte vi kvinnor. Det spelar ingen roll om vi är singlar eller gifta. Att hålla ringarna synliga när jag är ute gör inte att jag blir mindre trakasserad (fastän jag hade hoppats på det). Vi blir genast mer begränsade som kvinnor på grund av den konstanta rädslan för trakasserier, men det borde inte vara så.

Lyckligtvis har jag bara varit med om ett fysiskt påhopp, men visst är det ett för mycket. Det var den 18 december 2009, och sista skoldagen innan jullovet. Halva min klass hade bestämt sig för att ha julmys och Mysteriet på Greveholm-marathon efter skolavslutningen. Det var en sådan rolig och mysig dag, och jag hatade verkligen att den sedan skulle sluta så dåligt. Jag åkte hem vid 8/9 någon gång på kvällen. Tog en buss i Västerås som var nästan tom förutom på två killar. Jag kände en av dem sedan tidigare, då hans lillasyster hade varit tillsammans med min lillebror. Vi pratade under hela resan, och sedan hoppade den här killen av. Det blev bara jag och den andra killen kvar på bussen. Jag kände inte honom men jag visste vem han var. Han hade gått i klassen två år under mig på grundskolan, och var känd för att vara ett allmänt jobbigt problembarn. Han verkade dock snäll och trevlig under den här bussresan tills den andra killen hoppade av.

När den andra killen hoppade av, satte han sig på sätet bredvid mig, lade handen på mitt lår och kysste mig. Det kändes som en evighet innan jag hann reagera och inse vad han höll på med. Det kändes som en till evighet innan jag lyckades knuffa bort honom, sparka honom, så han ramlade ner på golvet. “Vad fan gör du?” Skrek han. “Vad fan gör DU?” Skrek jag, modigare än vad jag egentligen var (hjärtat satt verkligen i halsgropen). Han var så obehaglig, på alla sätt och vis. “Jag trodde att du ville” svarade han. “Du har ju flirtat med mig under hela bussresan.” Det hade jag verkligen inte, men han tog såklart sin chans när vi var själva. Jag var två år äldre… Jag antar att han ville kunna skryta om det.

Jag gick av bussen så fort den stannade och gick hem snabbt. Jag ville springa, men vågade inte, för då kanske han skulle springa efter? Snacka om att jag var rädd att han skulle följa mig hem, leta upp vart jag bodde, försöka igen… Han blev ju så arg att jag hade knuffat bort honom. Jag ringde min pappa och ljög om att jag hade tappat mina nycklar på vägen hem från bussen. Jag var fortfarande alldeles för långt hemifrån för att vilja gå hela vägen själv. “Snälla kom och möt mig nu och hjälp mig att leta!” Han mötte mig, jag sa att jag precis hittat nycklarna, och vi gick hem. 

Jag var riktigt rädd efter den här händelsen och talade inte om det på flera år. Fortfarande idag gillar jag ju som sagt inte att vara ute själv någonstans när det är mörkt, och fastän jag tycker jag själv är stark och självstä​ndig, känns det sååå mycket tryggare att ha en man bredvid sig ute, som man känner. Då slipper man alla visslingar, kommentarer och de som är alldeles för obehagligt närgångna. Det är tråkigt att verkligheten ska se ut så.

Gillar