Kvällsmöte i The Chateau

Beslutet att köpa en lägenhet i London var verkligen ett stort och läskigt sådant. Jag tvekade mycket innan, mer än min man, pga av en rad olika anledningar. Som svensk är man van vid en speciell standard på hus och lägenheter. Jag vill inte bo i ett hem där man “måste spreja lite mögelspray ibland”, som inte är isolerat, som har krav på heltäckningsmattor (har man en granne under sig kan byggnadsföreningen här faktiskt kräva att du har heltäckningsmattor på golvet för att dämpa ljud) osv. Visst, ska jag bo i London så får man ta seden dit man kommer (till en viss gräns!). Min tvättmaskin kommer aldrig få stå i badrummet, och öppen planlösning är också förbjudet av brand och säkerhetsskäl i de flesta byggnader. Men ska jag samtidigt spendera över 3 miljoner kronor på ett hem, tänker jag kräva en viss standard. Min kravlista var lång, but you should never apologise for having high standards. Nu har jag det hemmet jag ville ha från början, och är så nöjd.

En annan sak jag tvekade om var att det handlade om så mycket pengar. Kravet från banken var att vi skulle betala 30% i handpenning direkt, så att kasta iväg en miljon kronor bara så där… Det är ett riktigt stort ekonomiskt beslut, och inte någonting man vill ångra. Vissa personer lever för stunden och oroar sig aldrig över ekonomin, även om de endast har 200kr på banken. Jag är tvärtom. Under 100000kr på banken och jag känner mig kallsvettig, och går genast in i ett spara, spara, spara mode. Så när nästan alla mina sparpengar skulle försvinna på en gång… Klart jag tvekade enormt mycket!

Än så länge ångrar jag inte vårt beslut om att köpa lägenhet, men det är mycket med att äga ett hem som man kanske inte alltid tänker på innan. Svensk som jag är, kunde jag inte mycket om bostadsmarknaden i England. Vi köpte en Leasehold lägenhet som jag trodde motsvarade en bostadsrätt i Sverige. Varje månad betalar vi en “hyra” som går till sophämtning, trädgårdsarbete, el i de allmänna utrymmerna etc. Jag var dock inte beredd på att den här “hyran” skulle vara £4000 i år. De som äger själva byggnaden (alla allmänna utrymmen) har bestämt sig för att måla om huset, byta tegel, installera branddörrar, byta tak, lägga om elen i allmänna utrymmen – ja allt ska de göra, vilket vi som bor i byggnaden måste betala för. Vi fick en estimated cost i början av året på £2000 per lägenhet, som vi alla redan betalat. Innan de ens har börjat med renoveringen kommer nu en actual cost på £4000 och vi ombeds betala in £2000 till. Detta har vi tre månader på oss att göra.

Det är så svårt att veta sina rättigheter när man aldrig ägt en lägenhet i London förut. Klimatet här är mycket tuffare än i sverige när det kommer till det mesta; så som bostäder, arbetsmarknad, skol och dagisavgifter. Jag suckade när jag fick se brevet och räkningen, men samtidigt var jag inte speciellt chockad. Saker och ting är dyrt här. Dock var mina grannar chockade, och i måndags kväll hade vi därför ett möte om renoveringskostnaderna. Många tyckte det var orimligt att tvingas betala £2000 till på endast tre månader, och jag blev glad när de som bott i huset i över 10 år sa att de aldrig betalat en sådan hög avgift förut. Det var heller inte bara jag som undrat när renoveringen egentligen ska dra igång. Vi blev lovade februari 2018, vilket ändrades till september, och fortfarande har ingenting hänt.

I mötet diskuterade vi hur vi skulle kunna ta upp vå​ra concerns med byggnadsägaren. Jag har mejlat dem ett par gånger och frågat varför renoveringen inte satt igång osv, och alltid fått ett snäsigt svar tillbaka. Som sagt, när man är ny bostadsägare är det svårt att veta vad som är okej och inte, och det var därför härligt att få det bekräftat att alla andra också upplevde dem som ohövliga och ohjälpsamma. Det var också roligt att få lära känna de andra ägarna lite bättre. Ganska många av lägenheterna är uthyrda, så jag hade bara träffat ett par av dem tidigare. Det visade sig att en av ägarna var min mans gamla rektor, en annan var en av min mans kunder när han arbetade som trädgårdsmästare, och en tredje var min mans gamla klasskompis storasyster. Small world.

Vi träffades i min mans gamla rektors lägenhet högst upp i huset, så självklart tyckte jag det även var intressant att se insidan på en annan lägenhet. “The penthouse” var väldigt fint och rymligt för att vara en tvåa. Dessutom hade han ett grått trågolv som jag jättegärna skulle vilja ha själv. Tycker fortfarande vi har den bästa lägenheten dock, eftersom vi är de enda med en ordentlig uteterass. Men för att sammanfatta ett ganska långt inlägg; mötet var bra och välbehövligt eftersom det har lärt mig lite mer om vad vi faktiskt har för rättigheter i en Leasehold, och vad vi kan kräva av byggnadsägaren. Jag blir inte förvånad över att det är dyrt att leva i London, men jag kanske borde bli lite mer kritisk till kostnader som rör mitt egna hem. Nu har vi ju dessutom alla ägarnas kontaktuppgifter, så undrar vi något finns det alltid någon mer erfaren att prata med. Härligt.

Gillar