Jag suckar åt det här året

... Och där blev ännu en resa inställd. Det är fortfarande väldigt oklart när jag får besöka Sverige härnäst. Minst ett halvår kommer ha passerat i alla fall, och det ger mig lite ångest... Jag börjar känna den psykiska påfrestelsen av att ha befunnit mig i en lockdown så här pass länge. Nu får vi äntligen träffa en person utanför vårt hushåll, om de bor nära oss och vi håller oss utomhus. Det har om möjligt gett mig ännu mer ångest för det finns ingen sådan person i mitt liv. Jag har bara sett min man på... Är det 9 eller 10 veckor nu?

Födelsedagspresenterna till min bror kom i alla fall fram till min mamma. Han kommer bli så glad för lite Tommy Hilfiger! Och jag får fira hans 25-årsdag genom mobilen. Jag hatar att känna att jag missar så mycket i livet just nu. Att jag står stilla. Det har alltid varit min mardröm, sedan jag var riktigt liten, att inte utvecklas och ta mig framåt i livet. Att inte ta vara på dyrbar tid med nära och kära. Har inte haft någon åldersnoja förut, men nu när jag tänker på att jag blir 30 nästa år känns det hemskt. Vad har jag egentligen åstadkommit på 10 år?!! Ibland behöver man en utomstående som påminner en om allt fantastiskt man gjort, sett och uppnåt. En vän. Jag känner att jag, om möjligt, tappat ännu fler vänner pga lockdown. Och ju äldre man blir, desto svårare är det att skaffa nya vänner.

Men en ny vän har jag fått. Grannens nya katt. Han gillar att sitta utanför våra fönster och titta på oss med sina stora, gröna ögon. Han lyckas skrämma mig nästan varje gång. Han bor i en lägenhet på framsidan av huset, och när han ser att jag kommer hem, springer han ut och runt huset för att sedan sitta och titta på mig vid sovrumsfönstret. Så söt! Men jag har blivit extra noga med att inte lämna några fönster öppna. Katt + marsvin = disaster.

Gillar

Kommentarer