Jag saknar min morfar

Fan vad jag saknar dig. Det är så svårt att förstå att jag snart inte träffat dig på hela 3 år. Ibland känns det bara helt obegripligt, och jag känner en sådan stor sorg när jag tänker på det. Vi spelade mycket kort (Plump) i Frankrike, och då tänkte jag lite extra på dig. Vi spelade ju alltid kort, och att spela med andra är inte alls lika roligt. Jag vinner nästan alltid. Du var den enda som kunde utmana mig. Du är anledningen att jag är så bra på kortspel, och spel och tävlingar generellt.

Livet går ju vidare, men när man stannar upp och verkligen minns; det är då man lägger märke till den där klumpen i hjärtat som aldrig kommer försvinna. Det är någonting som saknas. Du saknas.

Mycket har hänt sedan du gick bort, och det gör ont i mig att du inte fick vara med på min bröllopsdag. Att du inte fick se min nya lägenhet, eller min brors lägenhet. Att du inte kunde vara här just nu och peppa ditt barnbarn, när han går igenom det du gick igenom. Jag tror vi alla hade behövt dig här idag, stark och glad, som ett levande bevis på att cancern inte alltid vinner.

Jag saknar din vägledning; dina enorma kunskaper inom allt ifrån ekonomi till matematik. Behövde jag hjälp med läxan gick jag alltid till dig. Ville jag diskutera något djupt och filosofiskt, gick jag till dig. Men mest av allt saknar jag ditt skratt. Dina roliga historier. Hur du alltid bjöd på dig själv och alltid fick vilket rum som helst att lysa upp. Att gå in i en matbutik med dig var plågsamt, eftersom du alltid träffade på minst 10 personer du kände, och pratade i 20 minuter med varje person… Man kom aldrig därifrån.

Jag var och är fortfarande avundsjuk på den glädjen du alltid spred till andra. Hur omtyckt du var, och fortfarande är. Jag känner mig så misslyckad på det planet. Samtidigt känner du ju mig – jag är väldigt envis och kör alltid mitt egna race, och man blir inte alltid så omtyckt då.

Jag önskar att jag kunde hälsa på dig. Träffa dig en gång till. 3 år utan dig kanske inte verkar speciellt länge när vi har 25 år av starka minnen tillsammans, men ändå. Självklart ville jag ha mer tid. Det är just vetskapen att vi inte kan skapa några fler minnen tillsammans som är så smärtsamt. Att du är en stor del av mitt förflutna, men aldrig kommer vara en del av min framtid.

Jag saknar dig.

Gillar