Ibland känns det tungt

Det har varit en sån där vecka då jag saknat morfar väldigt mycket. Vi pratade alltid mycket om jobb och konstiga arbetskamrater och chefer, och det är just dessa konversationer jag velat haft den här veckan. Han hade så himla mycket roligt (och mindre roligt) att dela med sig utav hans arbetslivserfarenheter. Min morfar var politiker, kemist, ekonom, fotbollsspelare, han smälte och tillverkade stål till tåg och järnvägar… Han var väldigt framgångsrik i alla sina yrken, och en stor förebild för mig både yrkesmässigt och på ett personligt plan. Bättre och mer närvarande morfar kunde man inte haft. Otroligt rolig, arbetsam och trots sina många yrken satte han alltid familjen först. Jag skulle ge allt för att få ha en konversation med honom igen. Det finns så mycket jag vill berätta, få råd om, och bara sitta där mitt emot honom och lyssna på en av hans fantastiska historier. Helst medan vi äter kinamatsbuffé. Han brukade nämligen alltid komma och hämta upp mig när jag hade påsk eller höstlov, och så åkte vi till en kinarestaurang och åt så mycket vi bara kunde. Ingen var bättre på kinamatsbuffé än morfar och jag!

Men nu är allt dessa bara minnen som jag aldrig kommer få uppleva igen. Och det gör ont. Det slutar nog aldrig att göra ont. Jag ser fram emot mitt bröllop så himla mycket, men när jag tänker på att jag inte ska få dansa med morfar känns allt bara jobbigt. Att min bröllopsdag för alltid kommer infalla på samma datum jag såg honom för sista gången gör inte det hela bättre. Den 26 augusti 2016. 24 dagar senare var han borta. Jag var tacksam då att jag fick 6 “extra” månader med honom, efter han insjuknade. Men ju längre tid som går, desto argare blir jag att vi inte fick mycket mer tid tillsammans än så. Han ska ju komma på mitt bröllop i sommar. Han ska vara där hemma hos mormor och allt ska vara som det alltid varit. Jag ville så gärna inkludera mormor och morfar i mitt bröllopstal. Vad de betyder för mig och vilka förebilder de varit när det gäller äktenskap. Men jag tror kan inte göra det. Vissa saker gör mig fortfarande ledsen.

Jag saknar dig morfar och den här veckan känns det riktigt tungt. Jag hoppas så sjukt mycket att du är med mig fortfarande. Ska gå till bageriet nu på lunchen och välja ut en födelsedagstårta till min fästman. Morfar älskade tårtor. Är jag dum i huvudet om jag hoppas att han följer med och hjälper mig välja tårta?

Gillar