IB Exams

Något jag är extra stolt över i mitt liv, är det som hände för precis 8 år sedan. Jag valde att gå en internationell gymnasielinje, så kallad International Baccalaureate, eftersom jag ville jobba och studera utomlands senare i livet. Det första året var ett förberedande år där vi läste så många ämnen vi bara kunde. Under andra året fick vi sedan välja mer vad vi var intresserade av och ville specialisera oss i. I ett svenskt skolsystem är International Baccalaureate-programmet speciellt på alla sett och vis, men det kanske mest speciella var att slutbetygen sattes under så kallade Final Exams i maj under vårt tredje år. Alla muntliga prov hölls under hösten i tredje året, men i maj 2010 skrev jag alltså mina Final Exams dar ca 80% av slutbetygen fastställdes.

Om det var skrämmande att plugga i tre år, utan konkreta beyg, för att sedan sätta alla sina kunskaper på prov på en och samma tidpunkt under final exams? Svar JA. Men det var så värt det.

På de flesta gymnasielinjer studerar man en kurs/ett kapitel, har ett prov, får ett betyg. Lämnar den kursen/kapitlet bakom sig, fokuserar på nästa tills det provet kommer, man får ett betyg och går vidare till nästa igen. På IB finns inte begreppen “lägga bakom sig” eller “gå vidare”. Visst får du skriva prov nästan varje vecka för att se hur du ligger till, men det är inget slutgiltig betyg som du får. När du lämnar ett kapitel i matteboken för att gå vidare till nästa, måste du fortfarande hålla det du nyss lärt dig färskt i minnet. Det kommer komma upp igen i final exams om ett, två eller tre år.

Inte konstigt att många hoppar av efter första eller andra året. Det är mycket att hålla reda på i huvudet och en konstant press som är svår att veta hur man ska hantera. Eftersom man måste göra intagningsprov, tror jag de flesta som börjar första året redan tror sig vara riktigt smarta och kunna mycket. Jag själv kom från en bakgrund där jag inte behövt plugga för att nå höga betyg. Det kom bara naturligt för mig att alltid vara duktig i skolan. När jag sedan började IB och fick tillbaka resultatet av mitt första biologiprov, var det som om hela världen vändes upp och ner. Jag kommer ihåg det så väl. Vi fick reda på innan att det skulle vara flervalsfrågor. Genast himlade jag med ögonen; gud så lätt. Sedan fick jag tillbaka provresultatet och jag hade bara fått 40%. Jag kunde inte analysera, kritisera, läsa mellan raderna. Ingen av oss kunde det, och det blev världens wake up call.

Jag är dock en väldigt envis person, och fastän det hindrat mig i livet har det även hjälpt mig mycket med. Får jag dåliga betyg vill jag visa att jag kan, och göra bättre. Säger någon att jag inte kommer klara IB, då ska jag visa att jag faktiskt kommer det. De första två åren på gymnasiet var svåra, men något hände i slutet av andra året. Jag kom till skolan på morgonen, och det var dags för de som gick året över mig att skriva deras första exams. Jag pratade med några vid skåpet. Jag sa lycka till och att det måste vara så skrämmande, men de bara log och svarade att “äntligen… Vi är så förberedda vi bara kan nu. Det känns bara skönt att få visa vad vi går för. Att äntligen bli av med tyngden på vara axlar…” Jag förväntade mig inte den responsen. Att de var genuint glada och förväntansfulla, istället för nervösa, skräckslagna vrak. Det var då jag beslutade mig för att dessa personer skulle vara jag nästa år. Jag skulle inte känna paniken som jag kände just då. Jag skulle vara glad, förberedd, redo att kämpa. Så att jag någon dag skulle kunna sitta där jag sitter idag och kunna säga att jag gjorde det. Jag har ett IB diplom, och inte bara det – jag kan ärligt säga att jag gjorde mitt absolut bästa och fick dessutom toppbetyg.

Den sommaren pluggade jag nästan konstant. När jag solade läste jag revision notes. När det regnade och jag inte hade några andra planer, skrev jag på min Theory of Knowledge uppsats, planerade Svenska World Lits, gick igenom vartenda ämne från grunden. Sommarjobbet jag egentligen skulle vara på, förkortade jag ned från 6 veckor till 2. Men det betydde inte att jag inte jobbade. Jag jobbade ju hårdare än någonsin. Kom sedan tillbaka till år tre med världens försprång. Det såg jag till att hålla, och när det sedan blev dags för Final Exams, nu för 8 år sedan, var jag förberedd. Jag var glad. Jag var tacksam. Jag var på topp, och jag avslutade exams med känslan att jag verkligen gjort mitt allra, allra bästa.

Det är roligt att minnas tillbaka till den tiden ibland, och jag tror det är viktigt att komma ihåg hur hårt man verkligen jobbade för att uppnå sina mål. Det var en gång i tiden då jag sa till mig själv att “klarar jag IB, klarar jag allt.” Det kommer jag aldrig glömma.

Gillar