I minnet du lever

Idag är det två år sedan din begravning. Hela två år. Och det är fortfarande så svårt att förstå att du är borta.
Dagarna, veckorna och månaderna har en tendens att gå in i varandra tills jag inte vet om vi sågs förra veckan eller förra året. Men jag tänker på dig ofta, och det känns som om du fortfarande finns med mig på något vis. Det känns bra.
Det här är den enda bilden jag tog mellan den 13:e september och 6:e oktober 2016. Det var en tuff tid, som jag inte har speciellt mycket minnen av. Jag vet att jag jobbade på som vanligt, för då slapp jag tänka, och att den värsta timmen på dygnet alltid var den mellan att jobbet slutade och tills dess att min man kom hem. Speciellt när morfar fortfarande levde och bodde på hospice. Jag ville bara ringa honom men visste inte vad jag skulle säga, om han skulle vara vaken, om han skulle orka, om jag skulle orka...
Jag väljer att minnas dig så här. Pratglad, rolig, tokig och alldeles underbar. Och jag älskar hur du och mormor alltid koordinerade era kläder inför jul och påskfirandet med släkten. Ni var så söta! Tänk om man kunde hoppa in i bilden och bara ge dig en stor kram. Min älskade morfar 💕

Gillar

Kommentarer