Hur han friade

Jag känner mig ganska romantisk och förväntansfull just nu. Ett år och åtta månader som förlovade börjar lida mot sitt slut, och jag är redo för ett nytt spännande kapitel i våra liv. Men först tänkte jag blicka tillbaka på hur min fästman faktiskt friade till mig.

Vi hade pratat om förlovning och giftemål ganska många gånger innan det faktiskt hände. Det har alltid varit viktigt för oss båda att vara på samma wave length när det gäller stora livsmål/beslut. I slutet av 2015 startade min fästman flera konversationer om när och om jag ville förlova mig med honom. Jag sa att jag inte har någon speciell tidpunkt jag väntar på. Vill han fria får han göra det, när han vill, och jag kommer självklart säga ja. Han är mannen jag vill tillbringa resten av mitt liv med, men när och om vi gifter oss spelade ingen roll för mig. Vi är fortfarande vi, och det är allt som betyder något. Jag kanske borde anat då att han frågade mig en massa frågor om vad jag tyckte och tänkte om förlovning och bröllop, just därför att han var redo att fria till mig. Men det gjorde jag inte. Jag var alldeles för självupptagen för det haha. Fick därför en liten chock när han friade den 31 december 2015, och så här såg den dagen ut:

Det var en lugn, kall vinterdag i Sverige. Jag, min fästman och min bror spelade lite biljard på morgonen, och jag gick runt i mjukisoverall, osminkad, till typ 3 på eftermiddagen. Alla tjatade på mig att byta om och sminka mig, men jag fattade inte varför alla var så stressiga. Vi skulle ju inte iväg och fira nyårsaftonen förrän fleeeera timmar senare. Nu i efterhand förstår jag ju att de ville att jag skulle vara fin på min förlovningsdag haha. Alla i min familj visste nämligen att min fästman skulle fria förutom jag. När klockan började närma sig 4 hade jag (äntligen) fixat mig, och min fästman och jag begav oss till min mormor och morfar för att önska dem gott nytt år. Jag var äntligen redo att ta tag i dagen, men då var det min fästman som började sega sig istället. Han tog evigheter att klä på sig ytterkläderna, och ville sedan gå en omväg till min mormor och morfar. Han gick väldigt sakta, stannade flera gånger på vägen och höll på med telefonen. Jag blev mer och mer irriterad. Det var kallt ute och jag ville bara komma fram någon gång. Men nej, jag skulle hålla i hans vantar, i hans mobil, han skulle knyta sina skor, ta ett par bilder på mig (bilden ovan tex)...

Jag tappade tålamodet och började gå lite framför honom. Då böjer han sig ner igen och jag trodde han ska knyta skorna för femtioelfte gången. Jag suckade högt men stannade inte, utan fortsatte att gå. Då säger han "Wait. I got something to tell you." Och så friade han, där och då. Jag trodde först inte på honom, men sedan när jag förstod att han inte skojade förvandlades min irritation till nervositet. Jag vet inte varför, men jag blev plötsligt jättenervös. Det är en sak att prata om förlovning, men när det väl hände kändes det så stort och läskigt haha. Jag svarade självklart ja och så fortsatte vi till min mormor och morfar som blev de första att få nyheterna om att vi var förlovade. Det betyder så mycket för mig att morfar var den absolut första personen vi berättade det för. Jag sa till honom att "det här är verkligen mannen i mitt liv." Och han höll med. Han godkände förlovningen, och det kommer jag aldrig glömma.

Först trodde jag att min fästman hade friat på ren impuls. Vi var mitt i skogen, på en liten cykelväg bakom mormor och morfars hus. Det var kallt, och det hade redan hunnit blivit ganska mörkt (bilden ovan är tagen dagen efter). Men sedan förstod jag ju att platsen var förutbestämd. Första gången min fästman hälsade på mig i Sverige tog vi en promenad direkt efter att jag hämtat honom från flygplatsen. Vi gick här på cykelvägen, i snön, och min fästman föll för Sverige direkt. Tydligen sa han att han skulle fria där i snön till mig någon gång (kommer inte jag ihåg haha). Och så gjorde han det 3 år senare. Det är lite coolt! Härligt att det blev på nyårsaftonen också,; då fick vi fira in det nya året lite extra. Jag drack Maria Montazami-vin kommer jag ihåg och kunde inte sluta tänka på min ring haha.

Gillar