Hemskaste lägenhetsvisningen

Min fästman har inte slutat tro att vi ska hitta en ny lägenhet snart. Eller nu har han kanske gjort det, men det hade han inte innan lägenhetsvisningen vi var på i igår. Det var seriöst den värsta, äckligaste lägenheten jag någonsin sett. Att en familj faktiskt bor där inne är helt ofattbart… Jag hade aldrig sagt ja till att åka dit om jag visste hur den skulle se ut. På bilderna såg den välstadad ut. Tapeterna och golvet var inte det finaste, men sådant kan man ju rusta upp själv. Självklart vill jag ha nytt golv och nya tapeter, troligtvis vart jag än flyttar. Vi måste ju få göra det till vårt eget. Så jag visste innan att jag skulle bortse från de hemska tapeterna med stora röda rosor i vardagsrummet, den lila färgen i sovrum 1 och den regnbågsfärgade tapeten i sovrum 2. Jag var helt förberedd på allt jag inte gillade. Trodde jag.

Vi kom dit och det såg verkligen inte ut som mitt drömhus på bilden ovan haha.

Det första vi lade märke till var att det inte fanns någon ordentlig ytterdörr till lägenheten, utan det var en typisk engelsk bakdörr/altandörr. Det går att öppna sådana dörrar med en hårnål, jag vet, eftersom jag gjorde det i Portsmouth ett antal gånger när jag hade låst mig ute… Så dörren måste bytas. Jag kan inte bo någonstans där vem som helst kan ta sig in när som helst. Vi gick uppför första trappen vilken var beklädd med den äckligaste heltäckningsmattan jag sett. En beige matta som troligvis inte varit beige från början. Det var fullt med mörka fläckar på den, som om någon hade spillt något ett par miljoner gånger och inte orkat torkat upp. Den var dessutom lerig eftersom de troligtvis gått med skor inne varje dag. Okej, tänkte jag. Bortse från mattan med, sånt river vi ju bort sen direkt i alla fall.

Vi gick in i vardagsrummet på det smutsiga, repiga trägolvet. Mäklaren pratade glatt om de stora fönstrerna som släpper in jättemycket ljus. Okej, jag kan se potentialet efter väldigt mycket jobb. Vi gick vidare till köket, vilket jag var mest hoppfull över eftersom det var helt nyrustat i brunt och svart (mina färger). Men jag blev snabbt besviken. Köksluckorna längst ner mot golvet var helt repiga. Som att någon kört in stolar och dammsugare och jag vet inte vad som kan göra så mycket repor på de nya, fina luckorna. Dessutom var väggarna kaklade med mosaicplattor i svart och vitt. Såg jättefint ut på bilderna men i real life var det världens fuskjobb. Vissa mosaicplattor hade ramlat ner och saknades, andra satt inte ens i en rak linje. En platta låg på diskbänken och stirrade på mig… Gick snabbt ut ur köket igen och frågade mäklaren var varmvattenberedaren satt. Förväntade mig ett skåp i hallen, men mäklaren gick tillbaka in i köket, öppnade luckan till vad jag trodde var skafferiet och sa “här.” Det var alltså en stor vattentank i det enda stora skåpet som fanns i det lilla, lilla köket…

Safe to say att vi båda är trötta på lägenheter just nu.

Vi gick vidare in i sovrummet där tapeten hade lossnat och halvvägs rullat ihop sig. Sängen saknade en fot och lutade inåt väggen. Inte vårt problem såklart, men det ingick i helhetsintrycket av att dessa människor verkligen inte kändes varken ordentliga eller pålitliga, med tanke på att de försökt fuskat upp värdet på lägenheten på flera sätt. Sådana människor vill jag inte göra affärer med. I badrummet fanns det vita fläckar på tapeten vilket också gav mig en stor varningssignal direkt. De hade försökt målat över mögel. En ensam tampong låg på handfatet (inte använd, tack och lov!) Jag har inte klaustrofobi men jag fick det där inne och ville bara ut, ut, uuuut.

Lägenheten var verkligen inte värd £325,000. Inte med allt jobb som behövde göras. Jag tror det bästa vore att riva ner den och börja helt om från början istället. Med en ny planlösning dessutom. Mäklaren brukar ringa dagen efter och fråga om vi vill lägga ett bud. Hon ringde inte ens. Hon visste nog väl vad vi tyckte om den. Det är sjukt vilka priser det finns här för absolut ingenting. “Man måste vara rik för att bli fattig”, tror jag är ett citat som passar bra in på Londons bostadsmarknad. Aldrig att jag skulle spendera miljoner för att leva som om jag inte hade en endaste krona. Samtidigt är det nog en bra erfarenhet att se dessa hemska lägenheter. Man blir väldigt medveten om vad man INTE vill ha i sitt liv, och kanske det är bra att se lite grodor innan man hittar den perfeka lägenhetsprinsen!

Gillar