Guinea pig mama

Mitt största sällskap här i lockdown (förutom min man såklart) är mina marsvin. De ger mig så mycket positiv energi och glädje. Vi har kommit en lång väg sedan jag adopterade dem för ett par år sedan. Eftersom jag umgås med dem så mycket, har de blivit väldigt tama, som små katter eller hundar. Jag låter buren stå öppen på dagarna när jag jobbar (om jag inte har ett viktigt möte), och de hoppar in och ut ur buren när de själva vill. Går runt i vardagsrummet och köket och bara undersöker sin omgivning. Sover i sina blå hus, eller under en handduk. Springer efter mig, skriker och tigger mat ibland... Ja, ni fattar.

Vår resa började i januari för 3 år sedan. Ett barn i min mans skolklass hade ett marsvin som skulle få bebisar. Hans mamma ville skänka dem till skolan. Värt att nämna var att skolan min man arbetade på var en "farm school." De hade alltså redan djur där, så som höns och kaniner. Det var alltså inget konstigt med att de skulle få marsvin. Jag sa till min man att du måste tacka ja till de här marsvinen. "Men någon måste ta hand om dem på helger och lov..." svarade han. "JAG STÄLLER UPP DIREKT" svarade jag.

Jag tror inte han förstod att de blev våra, där och då. Han hade nog aldrig tackat ja i så fall. 😂 Missuppfatta mig inte - han gillar dem mer än vad han vill erkänna. Ibland sitter han också på mattan och klappar dem i en halvtimme medan de sover, platta som pannkakor - men han visste inte att de skulle vara så här högljudda. Marsvin låter ju vääääldigt mycket. Pratar de inte med varandra, så skriker de på dig efter mat och uppmärksamhet, liksom 😁

Första helgen med marsvinen hemma var fantastisk. Jag hittade genast tillbaka till rollen som marsvinsmamma. Lärde de att bli tama, och det gick så fort. Jag tog upp dem i min famn varannan timme och klappade dem och gav dem godis. Tillslut vågade de äta i min famn - ett tecken på att de var avslappnade.

De var så små, och vi hade buren framför TVn när det var vår "marsvinshelg" (delade på helger och lov med två av min mans kollegor i början). Min man tittade på fotboll, och jag tittade på marsvinen som studsade och lekte med varandra i sin bur.

Min man fick sedan ett nytt jobb på en annan skola, och där såg jag min chans att adoptera marsvinen på riktigt. Jag tyckte aldrig skolan var en bra plats för dessa bebisar. Ville inte att en massa småbarn skulle plocka med dem varje vecka. Ville heller inte att de skulle behöva byta plats varje helg, och aldrig riktigt få ett stabilt hem. Jag visste att jag kunde ge dem ett bättre liv, så det gjorde jag också!

Det tog nog ett par månader innan de blev riktigt trygga hemma hos oss. De var ju så vana vid att byta plats hela tiden och inte riktigt hinna lära känna sin omgivning innan det var dags att åka bil till nästa ställe. Och nästa, och nästa... Första gången jag satte ner dem på golvet, satt de helt blixtstilla och rörde sig inte en millimeter. Vilka tider! Ibland, speciellt när jag städar buren, kan jag önska att de satt så stilla, om enbart för en minut. Nu skuttar de ju runt överallt och ingenstans samtidigt. Så tuffa, så glada, och helt ÖVERLYCKLIGA när jag städar deras bur. De rycker till och kan liksom inte kontrollera sina studsningar, eller så biter de på en sladd eller ett stolsben (som de annars inte gör), bara för att de inte vet var de ska göra av glädjen 🥰

Vi har gått igenom många små steg för att få de så tama som de är idag. Från att ta upp dem i famnen och försöka få dem att slappna av, till att få dem att våga gå runt på golvet i en inhängnad. Att låta dem springa omkring fritt här hemma, men lära dem var de inte får vara, och vad de inte får bita på. Att få dem rumsrena. Jag har tyckt det varit så roligt att jobba med dem, och jag tror de har blivit så speciella (med väldigt starka personligheter) främst för att jag tillbringat så mycket tid med dem. De får verkligen leva sitt bästa liv hos oss ❤

Gillar

Kommentarer