Grattis morfar

Idag skulle min härliga morfar fyllt 79 år. Jag vet att det rätta sättet att skriva det på är i dåtid, men för mig finns han fortfarande kvar. Idag, som varje dag. För hur kommer man någonsin över att en person som varit så oerhört närvarande i hela ditt 25-åriga liv plötsligt inte finns där längre? Jag kan ju fortfarande höra hans röst och hans skratt så tydligt i mitt huvud. Overklighetskänslan att han är borta kommer nog aldrig försvinna.

Bild från den 23 december 2012.

Min morfar fick sitt cancerbesked i februari förra året. Han överlevde mirakulöst en akutoperation, mitt i natten, och jag såg det alltid som en andra chans för oss alla. Hade allt tagit slut där, den 26 februari, hade det blivit ett mycket plötsligt avslut. Ingen kunde ana det som skedde, och så mycket skulle vara osagt och ogjort. Nu fick vi alla i alla fall ett halvår till med honom, och vi kunde förbereda oss bättre. De månaderna är jag oerhört tacksam för.

Självklart var jag otröstlig när morfar fick beskedet att läkarna inte kunde göra något mer för honom. Jag var alltid den som var positiv; att han skulle klara det, eftersom han hade perioder då han mådde riktigt bra. Mellan 12 och 19 september kommer jag därför inte ihåg mycket. Jag vet att jag jobbade och försökte köra på som vanligt, men på kvällarna kände jag mig bara helt tom. Jag satt med min mobil i soffan, tittade ut på träden och fåglarna, och ville bara ringa honom. Prata med honom när han var vaken, men vad säger man? Det är en sak att “fejka” en presentation man är nervös för. Att gå upp på en scen och låta stark och självsäker inför främmande människor. Men hur gör man det inför någon man älskar, som man inte kan hjälpa hur mycket man än önskar det? Jag kunde inte ens komma på hur jag skulle börja konversationen. “Hej morfar, hur är det?” lät ju inte alls bra, för nej, allt var verkligen den totala motsatsen till “bra…”

Morfar ville hellre att jag skulle minnas honom som han var, så det är också det jag gör. Varje dag. I början hade jag svårt att tänka på honom över huvud taget, men nu känns det mycket bättre. Nu minns jag honom med glädje och tänker på alla fina minnen vi har tillsammans. Minnen, upplevelser, debatter och hans historier om hur det var när han arbetade och var i Tyskland på viktiga affärsresor tex… Han var en otroligt fin, generös människa som lärt mig så mycket om livet. Han har alltid funnits där, så därför är det så oerhört tomt utan honom. Jag saknar honom något otroligt, men känner just nu mer glädje över att fått känna honom, än sorg över att förlorat honom.

Jag hade önskat att du varit här och firat din födelsedag med oss nu. Att vi kunde skämta och skratta som vanligt. Jag skulle jättegärna vilja höra dina kommentarer om Donald Trump som president. Jag ler bara jag tänker på dina chockade svärord som skulle komma ut ur din mun haha. Istället får jag nöja mig med att tända några ljus för dig hemma ikväll.

Det är sjukt vad mycket som kan hända på bara ett år. Jag känner mig starkare än någonsin, och samtidigt mer tom än någonsin. Men de vackra minnena jag har lever vidare och jag kommer aldrig glömma dig och hur underbar du var. Hur underbar du fortfarande är i mitt huvud och hjärta, och alltid kommer vara. Så Grattis på födelsedagen älskade morfar! Jag hoppas att du ser ner på oss, och kan närvara i våra liv på något sett ändå. Ser att vi saknar och älskar dig, igår, idag och för alltid.

Gillar

Kommentarer