Fyra år senare

Idag är det 4 år sedan min fantastiska morfar gick bort i cancer. Jag skulle sammanfatta sorgeprocessen så här:

År 1: Den absolut tuffaste tiden, för det var väldigt svårt att ta in det som hänt. Jag tänkte på morfar konstant (ofta med en klump i bröstet) och räknade dagar och månader sedan jag sist träffade honom. Det var svårt att förstå att jag aldrig skulle se honom igen, samtidigt som det var så uppenbart att ju fler dagar som gick, desto längre tid skulle jag få lov att vara utan honom i mitt liv. Det gjorde ont att tänka så. Alla sa att tiden läker alla sår, men jag ville inte att tiden skulle passera. Det blev ju bara fler och fler dagar sedan jag såg honom, pratade med honom, skrattade med honom. Jag var rädd att alla minnen av honom, med honom, skulle tyna bort med tiden. Första julen utan morfar var tuff, första påsken, första födelsedagen... Allt kändes så ensamt. Han var en stor personlighet som verkligen fattades i min familj. Det var så påtagligt.

År 2: Någonstans där började jag minnas honom med glädje istället för sorg. Istället för att känna den där smärtan, och gråten i halsen, så började jag känna lycka och stolthet över att fått känna honom. Att jag fick äran att ha just honom som min morfar. Att besöka hans grav blev plötsligt fridfullt, istället för enbart sorgligt, och allting blev lättare att acceptera.

År 4: Idag känns det sjukt att jag varit utan morfar i 4 år. Det är så mycket som hänt under dessa år som jag skulle vilja dela med mig av till honom. Samtidigt tror jag starkt på att han är med oss i alla fall. Jag har svårt att tro att det första han skulle fråga om jag fick träffa honom nu, är "berätta vad du gjort under dessa 4 år?" Han har ju varit med mig. Han vet redan att jag gift mig, köpt lägenhet, adopterat marsvin, tagit mig uppåt i karriären. Rest till USA, Belgien, och alla de andra resorna. Jag behöver inte förklara.. Det är så fridfullt att tänka så, att verkligen känna så. Jag räknar inte längre dagar utan honom. Visst, han gick bort idag för 4 år sedan, och det känns som en evighet. Jag förstår ju att dagarna bara kommer bli fler och fler, men det påverkar mig inte på samma negativa, sorliga sätt längre. För han finns omkring mig ändå, och har alltid gjort det. Jag tänker på honom ofta och minns honom som en fantastisk person som jag var så lyckligt lottad över att fått känna. Jag tackar honom för att han alltid var den bästa manliga förebilden, och jag är säker på att jag lever i ett sådant lyckligt äktenskap, pga honom. Han visade mig att en riktig man ska vara ambitiös, trygg, självsaker, rolig, snäll och omtänksam. Alla de egenskaperna som återfinns hos min man. Han lärde mig så mycket, och en person som honom glöms aldrig bort. Så det spelar ingen roll hur mycket tid som passerar sedan vi senast sågs, pratade, skrattade tillsammans. I hjärtat och minnet finns han alltid kvar, och det kan ingen ta ifrån oss.

Tiden läker verkligen alla sår. Idag uppskattar jag det som varit, och fokuserar på min morfars fantastiska liv, istället för enbart hans bortgång.

Gillar

Kommentarer