Frågestund om relationer

Vill du ha barn? I så fall, hur många?

JA, jag vill ha barn. Har alltid tänkt att jag vill bli mamma någon gång. När jag var yngre sade jag till mig själv att det är något jag kan börja tänka på efter jag fyllt 26. Sedan flyttade jag fram det år för år, för att jag fortfarande inte kände mig redo i livet. Jag vill ju att mitt barn ska få den bästa ekonomiska starten i livet, och en förberedd mamma och pappa som verkligen vill det här mest av allt. I januari slutade jag skydda mig, så vi får se om och när universum vill att vi får en liten bebis. Just nu känner jag att jag skulle bli så glad för ett barn. Kanske känner man att man vill ha ett till efter första, men det kan jag inte svara på från den platsen jag befinner mig på idag.

Vet du dina framtida barns namn redan?

Jag har ett favoritflicknamn och ett favoritpojknamn, så det kanske jag vet. Jag gillar ganska traditionella namn med fler än 6 bokstäver, som fungerar bra på både svenska och engelska. Skulle därför tex inte döpa mitt barn till Tove, eftersom det inte är ett namn på engelska, eller Ryan, eftersom det inte är ett namn på svenska. Det ska vara ett fint namn som passar båda länderna helt enkelt, då bebis kommer vara halvsvensk och halvengelsk.

Hur är relationen med svärfamiljen?

Den är helt okej. Min mans familj är väldigt olik min egen, och han har en annorlunda relation till sin familj än vad jag har till min, så då blir det också naturligt för mig att ha en annorlunda relation till dem. Jag kan väl säga så här, att både jag och min man står mycket närmre mina föräldrar och bror, fastän de bor i ett annat land. Jag har lite svårt med den kristna, traditionella tron och att den ska prisas högre än allt annat i livet. Jag har starka åsikter om att man ska få älska vem man vill, oberoende av kön, och att skilsmässa är bättre än att leva olyckliga tillsammans i 30 år, bara för att "gud säger att man måste." Jag clashar definitivt med svärfamiljens tro och åsikter ibland, och är därför inte den som tar initiativet till att umgås. Men vi har samtidigt riktigt trevliga stunder tillsammans med. Har ju tex rest utomlands med dem flera gånger. Man får bara ta allt med tro och jesus och det där, med en nypa salt helt enkelt.

Har du många vänner?

Nej, jag har väldigt få vänner. De senaste åren har jag klippt band lite här och var. Jag har alltid varit ganska introvert av mig, och jag har inte tid eller ork till att hålla kontakten med för många. Jag vill hellre ha några få, riktigt bra vänner runt omkring mig än supermånga ytliga. Jag gillar att hänga med min mans killkompisar, och på jobbet arbetar jag enbart med män, så en trend jag märkt de senaste åren är att jag generellt föredrar att hänga med killar/män. De har en skönare humor och mycket intressantare konversationer! Jag känner också att jag kan vara mig själv mer med killar, utan att konstant bli dömd. Med tjejer känns det alltid som om jag är för mycket eller för lite. Tex har för mycket märkeskläder, dricker för lite alkohol. Jobbar för mycket, eller har för lite andra tjekompisar? Allt kan liksom lätt förvandlas till ett störningsmoment?

Hur håller man kontakten med vänner och familj som bor långt bort?

KOMMUNIKATION. Jag ringer och/eller skriver meddelanden till min familj varje dag. Vi berättar om allt som händer i våra liv - när jag tex pratar med mormor på telefonen är det som om jag är där och bakar med henne liksom haha. Det är verkligen så viktigt med regelbunden kommunikation, och att man faktiskt delar med sig av djupare saker också. Inte bara ett "hej, hur mår du? Jag mår bra. Jag med". Jag har tex några långdistansvänner som jag har en väldigt bra kommunikation med, och när vi träffas är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det är ju så det ska vara.

Hur hittar man mannen i sitt liv?

Enligt egen erfarenhet - var vän med honom först. Jag var som många andra väldigt kräsen när jag var yngre, och hade en lååång lista på hur han skulle vara, hur han skulle se ut, vad han skulle utbilda sig som/jobba med etc. Ett tips: SLÄNG DEN LÅNGA LISTAN PÅ YTLIGA KRAV. De vi alla söker efter (som söker efter en relation) är vänskap, trygghet, gemenskap, pålitlighet, skratt och passion (typ). Det kan man inte uppnå genom att ticka av en lista på mannens hårfärg, jobb och längd. Jag blev kär efter ett par månader av vänskap mellan mig och min man. Jag lärde känna honom som en vän (för jag var inte ute efter ett förhållande just då, och jag var inte attraherad av honom till en början heller). Han visade sig vara en grym person, och jag föll för honom gradvist och långsamt, på ett hälsosamt sätt, tills jag blev kärare i honom än jag någonsin varit i någon annan förut. Skulle jag få lov att dejta igen i framtiden, så skulle jag också vilja vara vän med mannen först. Han måste vara en bra vän för att kunna vara en bra partner, och det tar tid att hitta egenskaper hos en person som man kan bygga ett riktigt bra förhållande på.

Gillar

Kommentarer