Förberedelserna

Jag sov som sagt inte så bra natten innan bröllopet. Dels för att jag och min vän hade alldeles för mycket att prata om, och dels för att nervositeten lyckades ta tag i mig när vi gick och lade oss. Jag hade annars känt mig väldigt lugn dagarna innan. Men när vi sedan satte oss i bilen på morgonen och körde upp till Virsbo Herrgård, så släppte nervositeten igen. Jag blev taggad och allt var bara så spännande!

Jag och min vän/brudtärna var där först, vilket kändes riktigt bra. Vi lade ut placeringskorten i matsalen, och checkade av alla rum och vem som skulle bo var. Jag blir så mycket mindre nervös för saker och ting om jag har kontroll, så det var perfekt att starta dagen så. Att gå igenom allting och få översikt. En halvtimme senare kom min stylist och vi började genast med att göra mig i ordning. Min vän dukade samtidigt upp en massa snacks (vindruvor, choklad, persikohalvor etc.) i bröllopssuiten där vi höll till.

En timme senare kom min andra vän/brudtärna dit och gjorde sig i ordning med oss hon med. Jag fick inte lämna rummet på nästan 4h, så det var perfekt att ha två vänner/assistenter där som kunde springa lite emellan, och se till att allt runtomkring var okej. De kommunicerade bland annat med min man och vår toastmaster som hälsade alla gäster välkomna.

Det var roligt att få make upen och håret fixat igen. Kände mig verkligen som en prinsessa där jag satt i makeup-stolen i den fina bröllopssuiten.. Min stylist gjorde en sminkning och håruppsättning liknande den hon gjorde under provomgången i juli - men jag var finare i håret den här gången eftersom jag nyligen blonderat det, och vi hade lite mer tid på oss att få det perfekt.

Det var inte förrän det var typ 20min kvar som jag kände nervositeten smyga fram igen. Jag hade perfekt utsikt över trappen till parken där alla gäster gick ner för att inta sina platser vid ceremonin. När jag såg hur finklädda alla var... My God, då kom nervositeten. Då insåg jag att alla hade klätt upp sig för mig, för oss, och det här skulle hända liksom. Det var på riktigt.

Sista fem minuterna var stressiga. På med klänningen, på med skorna, pappa kom upp till mig, han var redo, mina brudtärnor gick ner och intog sina platser, och två minuter senare gick jag och pappa också ut genom dörren. Jag ville inte vara sen (jag tycker det är så oförskämt - i alla situationer), så vi gick ut precis 14:30. I all stress glömde jag mitt silverarmband och mina silverörhängen, men det kändes samtidigt speciellt att det enda smyckena jag hade på mig under dagen var ringarna. Ett år av förberedelser - och nu gällde det. Nu var jag redo!

Gillar