Firad på kontoret

Efter fyra veckor med semester och arbetandes hemifrån i en resekarantän, så var jag tillbaka på kontoret i måndags. Och jag fick ett fint välkomnande med ett födelsedagskort, en ballong och en vacker blombukett!

Jag hade typ glömt bort att jag nyss fyllt 30, och räknade inte med något mer firande, så det var trevligt. Vi fortsätter att arbeta på kontoret på deltid, och i samma små grupper om 5 personer, för att fortsätta kunna hålla avstånd. Men det var trevligt att få en lite festligare måndag med i alla fall några av mina kollegor.

Allt är ju inte som vanligt, eller som det än gång var nuförtiden, både på gott och ont.

Jag gillar att arbeta mycket hemifrån, det passar mig. Jag gillar att folk håller avstånd, och jag har inget emot att bära munskydd. MEN det finns en stooor sak som jag saknar allra mest med livet innan covid. Det är självklart att kunna resa fritt, och främst att kunna hälsa på familjen i Sverige regelbundet. Jag hade ett sådant bra liv där jag kunde vistas i Sverige var tredje månad. och Inte missa mycket alls som försiggick där, fastän jag bodde i ett annat land. Det har blivit så annorlunda nu. Just den biten med vänner och familj i Sverige, som alltid varit en sådan central del av mitt liv, tycker jag är svårast att acceptera att det förändrats. Jag är så tacksam att jag fick dessa två veckor i sommarsverige i år, men att inte kunna planera in nästa gång vi ses gör ju självklart ont.

MEN man lever ju också för stunden; kanske på ett helt annat sätt än tidigare. Det är så mycket mer uppenbart att det vi har finns just här och nu, och jag har mycket lättare att uppskatta de små sakerna i livet. Idag lever jag tex på dessa vackra blommor och SOMMARVÄDRET. Jag accepterar att jag nu är 30 - det känns fint. Och nästa vecka kommer en kollega tillbaka till mitt jobb, som varit borta i ett år. Ser fram emot att jobba med honom igen. Han är ung, rolig och ambitiös (vilket betyder att jag kan avlasta ganska mycket jobb på honom igen - yay!)

Jag försöker för övrigt vara ödmjuk med mina mål och framtidsplaner. Jag visste i början av året att det skulle bli ett annorlunda år där det inte gick att planera mycket - jag förstår att så är fallet fortfarande, och jag hänger bara med i svängarna. Jag skulle vilja bli gravid. Det är det största målet jag har just nu. Både jag och min man har kommit till det stadiet där vi känner hur någonting saknas i våra liv. Hur vi är redo. Hur vi slutat att tänka "en vacker dag när vi har barn..." Varför inte nu, liksom.

Gillar