Faygate

Jag skrev för ett tag sedan att min man ville prata om framtidens boendesituation, och hur jag hellre vill fokusera på här och nu. Jag har sagt till mig själv att det är så jag valt att leva de senaste åren - att fokusera på livet just idag för man lever lyckligast så - men när jag tänker på det, har jag alltid varit så på ett sätt. Jag har alltid planerat inför framtiden, samtidigt som den skrämmer mig och jag inte vill tänka på den. Jag gillar att vara förberedd och ibland tänker jag för mycket, och ibland kanske alldeles för lite. Eller är det så vi alla upplever det? I alla fall så tog jag tag i saken och tillät mig själv att tänka på vad jag vill få ut av vår boendesituation de närmsta 10 åren. Det var ju trots allt det min man ville diskutera, och jag har märkt att han tycker jag är lite "off" ibland när det kommer till framtidsfrågor, som hus, barn och allt det där. Jag tänker väl typ att allt kommer ordna sig, och saker sker när de sker, men att det är så skrämmande att sätta tidsstämplar. Jag vill aldrig lova för mycket.

I en perfekt värld hade det kanske varit bäst att flytta till Sverige i framtiden. Där det finns billiga hus (enligt oss i alla fall, som just nu bor i en 3,5 miljoners lägenhet) och gratis barnomsorg (man får ju till och med barnbidrag bara för att man HAR barn Så sjukt...). Men jag är ytterst tveksam inför att hitta ett jobb som passar mig i Sverige. Att min man ska hitta ett jobb som passar honom. Hur han ska trivas med det svenska språket, den svenska kulturen, på lång sikt. Om vi verkligen skulle vara lyckliga där. Jag tycker Sverige har förändrats så mycket de senaste 10 åren med förhöjd kriminalitet i de flesta städer, men lika låga straff. Pensionärer som har det väldigt dåligt, medan folk i fängelse har det bra. Och de som vågar säga till, de som vågar tro på andra lösningar än den vanliga socialdemokratin, blir genast stämplade rasister och idioter. Jag röstade på Kristdemokraterna senast, men jag är inte kristen. Vem är jag som vågar tänka utanför ramarna liksom??

Jag är ganska säker på att jag vill bo kvar i England ett bra tag till. Jag gillar livet här. Och jag gillar Tories politik (förutom brexit - vad hände liksom med deras fundamentala fråga om free trade och free economic movement?).

Jag vet att mitt framtida hus ska ha 4 sovrum, 3 badrum, en vacker trädgård, och en master en suite.

Nu kanske jag börjar låta väldigt specifik, men det är just för att jag tittat runt och hittat det jag är ute efter i framtiden (tror jag just nu). I vår prisklass, ca 5 miljoner kr. Byggnadsår 2015. En fantastisk planlösning på tre våningar med en master suite högst upp (se bilder ovan och under). Jag kan verkligen se mitt framtida hus se ut exakt så. Huset ligger inte i London, men det visste jag ju som sagt att det inte skulle göra. Ska vi bo kvar i England kommer vi flytta ut lite mer på landsbygden. Mina drömmars hus ligger väl egentligen mitt i Chelsea, men kostar tyvärr £11-16 miljoner. Det är alltså ca 150 miljoner kr. Till och med Kylie Jenner skulle ställa sig tveksam för det priset 😂 så jag är ytterst medveten om att det hemmet aldrig någonsin kommer bli mitt. Sjuka priser, men så befinner jag mig ju också i en av världens mest eftertraktade städer.

I alla fall, så är priserna i mitt nya "favoritomräde" nära Gatwick's flygplats, mycket rimligare. Och standaren är hög. Jag kan verkligen se mig själv bo där som 35-åring med min lilla familj. I ett område med riktigt bra skolor, och endast 15 minuter från flygplatsen - perfekt när jag ska hem och hälsa på familjen i Sverige! Centrala London är dessutom också fortfarande bara 55 minuter bort. Samtidigt... Jag är rädd att bli uttråkad även där. Att bo för långt bort.

Jag är så trygg i mitt lilla skal (mitt hem) just nu, och trivs så bra, att ibland är det svårt att tänka på framtiden och hur den kommer se ut. Man vill ju alltid förbättra sig själv och sin omgivning, men när man känner att man ligger nära toppen, finns det mycket att förlora. Man blir rädd att saker kommer utvecklas till det sämre. Tänk om jag får barn och hatar att vara mamma. Jag vet att jag kommer älska mitt barn över allt annat redan nu, men saker runt omkring skrämmer mig. Typ att man blir låst och måste sakta ner i sin personliga utveckling och karriär. Tänk att inte kunna bo 20 minuter ifrån London Victoria och ha Londons alla möjligheter precis runt hörnet...


Jag tror dock också det är bra att vara tveksam. Ibland är jag spontan och går all in för något på en sekund, och andra gånger är jag väldigt eftertänksam. Jag tror det är en bra kombination, och att det är just den paradoxen i min personlighet som tagit mig dit jag är idag. Allting faller alltid på plats. Men jag tror som sagt att jag vill vara kvar i England ett bra tag till, och att vi troligvit tar oss ut på landsbygden när vi blivit lite äldre. Det kändes i alla fall jättebra att ha den här konversationen med min man, och det var roligt att titta på alla dessa vackra hus i West Sussex som vi faktiskt har råd med.

Men först ska vi njuta av vår lägenhet i Challey i minst ett par år till!

Gillar

Kommentarer