Ett sorgset avslut

Min mans födelsedag slutade i chock och sorg - som i en dålig film - då min mans mormor gick bort igår kväll. På hans födelsedag.

Det var bara ett par veckor sedan vi fick reda på att hennes cancer var tillbaka, och att den var obotlig den här gången. De hade bland annat hittat en 13cm stor tumör mellan hennes revben som tryckte på hennes lungor. Hela situationen väckte gamla minnen hos mig; hur min morfar levde den sista tiden. Jag visste att det nu kunde gå mycket snabbt, men jag ville samtidigt inte inte sänka min mans förhoppningar om att hon fortfarande kunde ha flera månader kvar. Att han skulle få träffa henne igen när Corona-situationen var över. Igår eftermiddag kom min man hem från jobbet, och ringde sin mormor för att tacka henne för sina presenter. Vi har pratat med henne nästan varje dag sedan hon skrevs ut från sjukhuset, och igår var inget undantag. Hon ursäktade sig att hon inte kom ihåg att det var min mans födelsedag, men var väldigt klar i huvudet ändå. Det är så ofattbart att hon sedan gick bort, endast 1,5h senare.

Hon var väldigt svag när hon ringde min svärmor för att säga att hon ramlat, än en gång. När min svärmor och min mans bror sedan kom dit, hade hon svårt att andas. Min mans bror fick göra hjärt-och-lungräddning på henne i 10min innan ambulansen nådde dit, men hon kunde inte räddas. Det var hennes tid att gå.

Ett par timmar senare fick vi komma dit, till hennes lägenhet för att träffa henne. Det var den konstigaste upplevelsen någonsin just nu. För några minuter såg världen normal ut. Vi parkerade bilen utanför, och blev mött av ambulanspersonal. Också som i en film. Utan masker fick vi gå in till hennes lägenhet för att träffa henne och resten av min svärfamilj. Det var som om Corona inte existerade under den stunden. Som om vi alla bara hade åkt dit för att hälsa på henne. En normal dag, i en normal värld. Det kändes så bra, att efter nästan 10 veckor inlåst hemma, få träffa människor. Få en vänlig kram. Men vi hade såklart hoppats att situationen sett väldigt annorlunda ut.

Min mans mormor låg på golvet i vardagsrummet, med ett täckte över sig. Hennes kropp var lugn och fridfull. Det kändes i hela rummet att hon äntligen fått ro. Skönt ändå att tänka att på det här sättet slapp hon lida så länge. Vi visste ju att hon någon gång skulle behöva flyttas till hospice, men nu behövde hon inte det. Hon fick somna in i sin egna lägenhet, där hon bott i över 15 år, med sin dotter och ett utav hennes barnbarn bredvid sig. Det är så sorgligt just nu. Hon var en väldigt fin människa, och det gör så ont i mig att behöva se min man förlora någon som stått honom så nära. Jag vill bara finnas där för honom.

Det blev verkligen inte den födelsdagen han hade hoppats på. Och nu räcker det. Nu har tre personer vi känner gått bort inom loppet av 8 månader. Det är på tiden att vi får uppleva lite lycka nu istället för döden, sorg och sjukdomar.

Gillar

Kommentarer