Ett alldeles för stort val

Jag skriver det här ganska personliga inlägget, dels för att få skriva av mig så jag kan släppa det ett tag, och dels för att det säkert finns andra där ute som tänker precis som mig. Som skulle behova höra detta från någon annan.

Under hela vår uppväxt får vi veta hur viktigt det är att skydda oss så vi inte blir gravida, typ som att skaffa barn är det värsta som kan hända en människa. Du kommer inte kunna skapa någon karriär, du kommer inte ha råd med någonting, och det kommer helt enkelt bli väldigt svårt för dig att uppnå dina drömmar. Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter pengar och en bra karriär. Ett lyxigt och bekvämt liv. Därför tog jag alltid till mig när folk sade att skaffa barn vore världens misstag.

Att hitta ett jobb som man trivs med tar tid. Utbildningar är långa, och det tar ett tag innan man hittar någon slags känsla av ekonomisk frihet. Här står jag nu, 28 år gammal, med ett liv jag verkligen trivs med. Och då börjar folk genast ifrågasätta min lycka och undra “men när ska ni skaffa barn då?”.

Sedan jag gifte mig för två år sedan har det verkligen tisslat och tasslats i varje hörn om jag är gravid, om jag försöker bli gravid, och när vi egentligen kommer skaffa barn. Så fort jag väljer vatten över vin är jag gravid. Eller om jag ser lite uppblåst ut. Jag fick till och med en konstig kommentar på jobbet om att en kollega märkt att jag “plötsligt” föredrar byxor med hög midja, men att hon inte kommer sprida det vidare… Jag vet att folk aldrig kommer sluta prata och skvallra, och för det mesta bryr jag mig inte. Men det är när jag själv tycker ämnet är svårbegripligt som det tär på mig lite extra.

Fram tills förra året kändes det okej att skjuta barnfrågan framför mig. Det var så lätt att säga “Ja, jag vill ha barn men inte nu. Jag är fortfarande ung”. “Någon gång i framtiden, ja, men inte nu.”

Något hände dock när jag fyllde 28 och insåg att jag inte var så där “ung” längre. Lika mycket som vi alltid blivit tillsagda att skydda oss så vi inte blir gravida unga, har alla också sagt att det är svårare att bli gravid efter 30. Plötsligt står man där vid ett vägskäl, och måste välja om man ska ha barn eller inte. En tanke som man tidigare bara skjutit åt sidan.

Jag har ingen erfarenhet av barn förutom att jag själv varit ett barn en gång i tiden. Jag har heller aldrig haft ett intresse av att ta hand om barn eller lära mig mer. Än idag har jag inget intresse av att spendera tid med andras skrikiga, ohyffsade barn med missmatchade kläder ;). Jag har en tendens att se alla trötta, slitna föräldrar på gatorna, som alltid tittar ner i sina mobiltelefoner, istället för att kanske se det fina med föräldrarskap. Även när jag ser ett gulligt, klokt barn och en närvarande förälder, har jag en tendens att tänka att dessa definitivt är av minoritet. Hur stor är chansen att dessa barn kommer gå på mitt barns skola, att det är just dessa föräldrar jag kommer lära känna i mitt “nya” liv?

Skulle jag bli mamma just nu ser jag mig själv som ensam. Inga nära vänner har barn, och jag är väldigt selektiv vilka jag umgås med och vilken attityd jag vill ha runt omkring mig. Skulle inte det bara förstärkas om jag får barn? Jag skulle bli ännu mer beskyddande och dömande. Hur skulle mitt barn få vänner när jag alltid är så bestämd med vad jag tycker är rätt och fel? “Mamma, jag följer med X och hans mamma för att mata ankorna med bröd.” “Bröd? Aldrig! Har får du kärnfria, halva vindruvor och fågelfrön…” “Mamma, kan jag få French Toast i lunchlådan till skolan?” Nej, du får knäckebröd med avokado.”

Att helt plötsligt gå från noll (inte tänka på barn överhuvudtaget) till att känna sig tvingad att tänka på ett sådant stort val (om man vill ha barn eller inte), är svårt. Visst kan jag skjuta det här framför mig igen – “tvingad” kanske är fel ordval. Men en del av mig vill inte vänta med att se om jag kommer ha lätt för att bli gravid när jag är 35. Tänk om det är NU jag kan bli gravid, och om 5 år är det försent? Tänk om jag inser en dag i framtiden att valet jag gjort nu (med att fortsätta vänta, tvivla, vänta och tvivla) gjort att jag aldrig kan bli mamma, när det kanske en dag är det enda jag vill. Jag ångrar ingenting i mitt liv, men det behöver ju inte betyda att jag inte kommer ångra saker längre fram.

Att bli gravid, vara gravid, förlösa och leva med sitt barn är så individuellt. Jag kan inte säga idag om mitt liv skulle bli bättre eller sämre med ett barn i bilden, och det gör mig osäker. Det är underbart att ha kommit till en punkt i sitt liv där man verkligen känner sig nöjd. Men det är ocksa väldigt scary eftersom man inte vill fatta ett beslut som rasar det man byggt upp och gör livet sämre. Jag har mycket att förlora. Eftersom jag inte känner någon biologisk klocka, och inte känner speciellt mycket för barn i allmänhet, skulle jag idag bara vilja säga till mig själv och min man att “nej, jag vill inte ha barn”. Men så kommer det där tillägget igen på slutet: “just nu…”

Att inte skaffa barn kanske skulle ses som ett själviskt beslut, men är det inte samtidigt ett själviskt beslut att faktiskt skaffa barn? Det är ju inte som om människorna håller på och dö ut, jorden är ju överbefolkad, och den största klimatboven är inte bilen eller plasttillverkningen, utan oss människor.

Det är nog mycket jag inte förstår om graviditet, barn, föräldrarskap. Det är mycket okunskap och ointresse som bidrar till min oro och mitt tvivel. Kanske tittar jag tillbaka på just det här inlägget om några år, skakar på huvudet och undrar varför jag slösade tid på att oroa mig. Samma sak som när jag idag tittar tillbaka på inlägg från min gamla blogg där jag oroade mig över IB exams. Nu kan jag skratta åt det. Var man än befinner sig i livet, så är det alltid som svårast just här idag. Idag är fysisk smärta det värsta jag vet, och jag är livrädd för att må dåligt en hel graviditet. Kan inte föreställa mig hur man överlever förlossningssmärtor. Men kanske skulle jag få en lätt graviditet och en snabb förlossning (som min mamma). Ingen har ju svaret på det.

Jag har alltid varit snabb med mina beslut och sedan inte oroat mig efteråt, så vart kommer all den har oron ifrån? Den bottnar nog i att jag känner att beslutet att skaffa barn eller inte påverkar fler personer än bara mig. Jag vill inte göra någon besviken, och jag vill heller inte göra mig själv besviken. Jag vill inte göra fel val. Dessutom vet jag att jag måste ta det där stora, aktiva valet att sluta skydda mig för att bli gravid. Jag har ju inte “råkat” bli gravid tidigare. Har svårt att se att jag bara vaknar upp en dag och känner att “nu är det dags…”

Hade jag nu kunnat sagt att jag till 100% inte vill ha barn, hade situationen blivit enklare. Men mina känslor är komplicerade, och jag känner en skyldighet mot mig själv (och min man) att i alla fall försöka. Att någon gång i framtiden kasta tvivlet åt sidan och inte basera mitt liv på en stor rädsla. Men när jag vågar detta kan jag inte svara på, och jag önskar att folk generellt kunde ha respekt för det. För att jag är gift behöver det inte betyda att jag gör allt för att försöka få barn just nu. Att se graviditet som något positivt när det så länge betytt något negativt (något man måste undvika) är extremt svårt. Att jag har större känslor och kärlek för djur än för barn är förvirrande. Ingen har lärt mig hur det ska kännas när man är redo. Inget i mitt liv har förberett mig för att jag en vacker dag bara ska kasta allting åt sidan för att skaffa ett barn.

Det här är ett tufft ämne för mig just nu eftersom jag känner mig ensam med mina tankar, känslor och åsikter. Visst kan jag prata med min man, men jag skulle också vara mer positivt inställd om jag slapp bära barnet, föda ut det, sedan ha ont och amma i flera månader. Bli så sjukt låst. Jag vill inte basera mina framtida val på rädslor och osäkerhet, men samtidigt känner jag ju heller ingenting. Ingenting biologiskt, ingenting psykologiskt. Inte en enda del av mig vill ha barn just nu. Jag vill bara ut och resa, överamortera lägenhetslånet, jobba, jobba, jobba och köpa en riktigt dyr handväska. Ibland när jag haft en tuff dag på jobbet brukar jag säga till min man att det vore skönt att bli mamma och hemmafru nu. Se och uppleva någonting annat. Men när det väl kommer till kritan vill jag inte alls byta ut det livet jag lever idag.

Gillar

Kommentarer