En plats som känns bra

När det kommer till att skaffa barn så bryr jag mig inte om vad folk tycker och tänker. Jag vet ju att folk i Sverige tycker det är konstigt att vi varit gifta i 2,5 år och fortfarande skyddar oss. Att jag dessutom snart är 30. Och jag vet ju att folk i England tycker vi är för unga. Det tar så mycket längre tid att få till en stadig ekonomi här, mammaledigheten existerar knappt, och barnomsorg är så sjukt dyrt.

Det enda jag bryr mig om är att försöka lista ut vad jag själv vill. Vad vi vill, och vad som skulle vara bäst för vår situation. Jag tror att mitt problem är att min plus och minuslista över att skaffa barn har exakt lika många punkter, och det gör att vi gärna kan stanna här i "limbo" i ett bra tag till.

Jag är så himla lycklig med min man. Vi har ett underbart äktenskap - ett sådant jag är säker på att många bara kan drömma om. Jag vet att han skulle bli en fantastisk pappa, och jag tror jag skulle göra ett jävligt bra jobb som mamma med. Vi tjänar bra med pengar och behöver inte tänka på vad vi köper eller när. Vi kan unna oss resor och god mat. Jag gillar den livsstilen, och jag kan inte falla under stolen med att pengar betyder mycket för mig.

Med det sagt, har jag samtidigt satt restriktioner på mig själv, som egentligen inte grundar sig i vad jag har råd med. Jag skulle kunna gå in på Chanel imorgon och köpa min drömväska, samtidigt som jag också skulle kunna boka drömresan till Maldiverna. Men jag gör inte det för att jag tänker på framtiden. En framtid där det finns någon annan än mig själv och min man med i bilden. Det är han eller hon som är anledningen till varför jag spar så mycket pengar.

Det jag vill lista ut är om jag älskar att vara här i nuet just för att mitt liv är så perfekt det bara kan bli, eller för att jag trivs med bekvämligheten jag byggt upp åt mig själv - att jag är rädd för att en sådan stor förändring som ett barn skulle vända upp och ner på min värld och göra allt till det sämre. Okej, det där var verkligen inte svårt att lista ut. Det är självklart det sistnämnde. Jag är väldigt bekväm just nu, och när man upplever att man står nära toppen blir tanken på att ramla ner väldigt skrämmande.

Så jag frågar mig själv istället; om livet inte ändrades, om vi fick ett barn och karriären fortsatte uppåt, vår ekonomi fortsatte att växa, och vi fortsatte att vara lyckliga tillsammans i vårt äktenskap... Skulle jag vilja bli mamma då? Svar JA.

... Okej, där tog min psykolog-lek med mig själv slut. Jag vet inte vad jag ska fråga mig själv härnäst.

Kanske är det bara så att jag tänker för mycket kring ämnet, och gör upp för många scenarion i mitt huvud. Att ibland inte veta hur saker och ting kommer bli, gör mig galen. Jag är ett kontrollfreak och jag är väldigt kalkylerande, men kanske är att skaffa barn ingenting man ska planera in i minsta detalj. Kanske ska man bara köra på om man "vill och känner för" det. och så faller sig allting bara på plats, naturligt.

Helst skulle jag vilja få en kvalifikation, en bekräftesle på att jag är redo. Jag är ju sa van att jobba mig fram till det jag vill ha, att det känns så flummigt att man bara ska "veta" när man är redo.

Jag tror inte jag någonsin kommer känna att jag är klar med mig själv och att jag därför är helt redo för barn. Det kommer nog alltid finnas saker man vill förbättra eller ändra på. I mitt fall skulle jag vilja ha en ännu större ekonomisk buffert (men det är ett sådant vagt mål, för ju mer pengar man har desto mer pengar tycker man också att man behöver) och ett bredare kontaktnät. Mamma och pappa bor för långt bort, och jag har inga nära vänner som har barn.

Det är så genomskinligt varför jag skriver det här inlägget, till mig själv, från mig själv. Jag har ingen annan jag kan prata med om ämnet, Alla ser ju på saken från sina egna perspektiv. Skulle jag tex fråga mamma om råd skulle hon säga flytta till Sverige DIREKT och skaffa barn NU. Svärmor skulle säga vänta 5 år, och därefter kanske vänta 5 år till... Alla pratar från sina egna perspektiv och erfarenheter, men det enda perspektivet jag vill ha är mitt egna.

Just nu känns det därför som om ingen lever ett liknande liv och kan sätta sig in i min situation. Därför får jag inga bra råd som jag verkligen kan ta till mig, och därför står jag still och trampar här ett tag till. På en plats som i alla fall känns riktigt bra. 😊




Gillar

Kommentarer