En kärleksförklaring

Sitter på tåget hem från ännu en dag nere i Ashford. Ska bli sååå skönt att komma hem lite tidigare än vanligt, men kommer komma hem till ännu en kväll med ett tomt hus. Jag har ju marsvinen, men det är sjukt tomt hemma utan min man. Vet inte när jag senast bodde ensam i flera dagar? Vissa par gillar distans, men jag trivs mycket bättre när min man finns nära mig. Vi saknar alltid varandra när vi är ifrån varandra, och jag tycker det är precis så ett förhållande ska vara. Det är viktigt att inte sitta ihop hela tiden, men det är samtidigt naturligt att känna saknad. Vi delar ju så mycket.

Vi kanske inte lägger upp bilder på varandra på instagram, taggar inte varandra på facebook. Vår närvaro på sociala medier är ytterst begränsad, men det betyder inte att vi inte älskar varandra. Tvärtom. Jag gillar att skriva i bloggen, men förutom den kan sociala medier gärna dö ut. Jag lever hellre i nuet med människor som sitter precis framför mig, än tittar ner i en skärm hela dagarna. Det som betyder något är det som händer mig här och nu. Därför är det jobbigaste med att vara ifrån min man, det faktum att vi inte brukar kommunicera via en telefon. Han jobbar, jag jobbar, sedan kommer vi hem och pratar om vår dag face to face. Skickar inga meddelanden till varandra däremellan (förstår inte hur folk hinner det i alla fall). Jag saknar närheten som nu blivit utbytt mot whatsappmeddelanden. Tur att det bara är temporärt.

Fy fan vad jag älskar min man, och jag hoppas den känslan aldrig kommer att försvinna. Jag tror seriöst inte den kommer det. Det känns istället som om vårt förhållande bara blir starkare för varje år som går ❤ Egentid i alla ära, men jag ser verkligen fram emot att han kommer hem imorgon. Nu ska jag fortsätta jobba på tåget.

Gillar

Kommentarer