En delvis dold sjukdom

Jag tror jag har skrivit förut att jag lidit av svåra menssmärtor enda sedan jag först fick min mens som 12-åring. Att jag spytt på diverse allmänna ställen, och att jag tex svimmat av i baksätet av mammas och pappas bil pga av smärtan. Den där känslan av att först få så sjukt ont i magen så man inte kan stå upp, följt av att synen försvinner (man ser bara svartvita prickar framfor ögonen) och sedan hur man måste spy för att lätta på trycket, men hur man svimmar av om man inte hinner spy i tid… Den känslan är den värsta känslan i världen.

Som tur är har jag varken spytt eller svimmat pga menssmärta på flera år nu. När jag har mens har jag som vana att ställa klockan en timme tidigare än när jag ska gå upp, för att ta en stark tablett som får verka i kroppen medan jag sover/vilar. Startar jag dagen rätt brukar jag oftast inte uppleva den där olidliga smärtan, utan bara (vad som jag tror är) en normal smärta.

Dock har jag fått andra problem på sistone. Cystitbesvär. När man har endometrios kan ibland livmodersvävnad sätta sig runt andra organ i magen, som tex urinblåsan. Blåsan blir då inflammerad, oftast före och under mens, det bränner konstant i magen och gör ont att kissa. Besvären liknar en urinvägsinfektion fast utan bakterier, och det är därfor jag blivit feldiagnoserad ett antal gånger. Jag önskar att läkare inte drog slutsatsen att det måste vara en urinvägsinfektion så fort blod förekommer i urinen. Att bli felbehandlad hjälper ingen, och inflammationer i organen nära livmodern är vanligare än folk tror.

Hade önskat att kvinnosjukdomar var mycket mer uppmärksammade. Att det tex fanns ett botemedel mot endometrios. Att det var mer acceptabelt att vara hemma från jobb och skola pga “lite mensvärk”, eller “en liten urinvägsinfektion.” Ibland har jag själv svårt att kalla mina problem för en sjukdom. Jag känner mig ju inte sjuk varje dag, varje vecka eller ens varje månad. Ibland mår jag superbra, och ibland kommer det tillfällen då jag insjuknar totalt och mår så dåligt att jag inte kan ta mig upp ur sängen. Jag försöker hela tiden förebygga att problemen kommer tillbaka, men man kan inte till 100% kontrollera sin kropp, och jag önskar att det fanns förståelse för det.

Idag tar jag som sagt tabletter på morgonen. Jag dricker massor med vatten varje dag, och har dragit ner på stark mat, alkohol, te och läskkonsumption – allt som är känt för att irritera blåsan. Svider det efter jag kissat dricker jag direkt ett stort glas vatten, och ser till att vila. Nu i Sardinien kommer jag inte kunna bada i poolen eller i havet, men vad gör egentligen det på det stora hela?

“Varför badar du inte, är du en badkruka?” “Du har ju druckit mer vatten än vin ikväll. Är du gravid?” “Ta en alvedon/paracetamol och bit ihop.” “Du kan ju inte säga nej till kaffe från Starbucks? Chefen bjuder alla.”

Jag lider av något som många inte pratar om, men jag är inte ensam. Det kan kännas så, men det är inte så. Jag är inte tråkig om jag hoppar över den indiska maten, parkhäng i det kalla, blöta gräset eller väljer att dricka vatten istället för vin. Alla kanske inte förstår valen jag måste göra ibland, men jag vill ju bara mitt eget bästa.

Gillar

Kommentarer