En cykel på 63 dagar

Något hände det här året.

2021 har (tills sommaren kom) varit ett mycket osäkert år. Ett år där tiden delvis upplevts som den stått stilla. Där man stått och trampat på samma ställe utan möjlighet att ta sig vidare. Ett år där planer har varit det svåraste, och mest ångestladdade som finns.

Men mitt i all osäkerhet har det samtidigt växt fram en säkerhet hos mig, som inte fanns där innan. Jag har bestämt mig för att jag vill ha barn, att det får ske när som helst. Det är underligt hur man kan gå från att vara så himla tveksam till allt som har med barn att göra, till att känna att jag verkligen vill det här på bara några månader. Så fort vi slutade skydda oss i januari började det kännas som det mest naturliga i världen för mig - klart att jag vill bli mamma, och jag längtar efter att bli gravid.

Detta är ingenting jag bestämt mig för, för att det inte finns mycket annat att se fram emot just nu, utan jag har länge tänkt på att jag skulle bli en fantastisk mamma, och min man en fantastisk pappa, men aldrig riktigt vågat ta steget. Det har inte känts rätt för mig tidigare. Har alltid velat jobba mer, resa mer, känt mig för ung med en för liten plånbok, eller bara oerfaren och okunnig helt enkelt.

Men något hände alltså det här året, och jag kände mig helt plötsligt superredo så fort vi slutade skydda oss. Känslorna och tankarna har sedan dess bara förstärkts. Jag blir glad när jag hittar ägglossning och ledsen när jag får urinvägsinfektioner och mens. Jag vill bli gravid nu, nu, nu (mitt tålamod har aldrig varit det bästa), men jag vet ju samtidigt att det kommer ske när det är menat att ske och det är ingen anledning att stressa över det.

Jag tänkte i alla fall dela med mig av hur de senaste månaderna sett ut, angående ämnet:

I april, precis när jag började testa ägglossningen på dag 18, fick jag en urinvägsinfektion istället. Där var alltså ännu en månad av chanser borta, bara så där, och mitt tålamod var på bristningsgränsen igen.

Jag kände mig så trött och besviken, att jag bara ville släppa det här helt. Sluta försöka hitta ägglossningen, sluta räkna dagar i menscykeln och sluta ha sex i ett par månader för att läka. Få bort den här infektionen som hela tiden ligger och trycker i min urinblåsa, och sedan börja om från början - en nystart - med förhoppningsvis bättre resultat.

Den 30e april pratade jag med en ny läkare, och hon verkade riktigt bra. Vi pratade om mina återkommande urinvägsinfektioner, och jag nämnde att jag försökt blivit gravid i några månader, men att det som sagt bara slutar i urinvägsinfektioner. Hon lugnade mina tankar med att konstatera att dessa infektioner är helt orelaterade till fertilitetsproblem. Att det är ett bra tecken att jag har en regelbunden mens, och att jag hittat ägglossningen en gång. Som jag skrivit förut: vår tid kommer väl.

Jag kände mig dock så otillräcklig just då. Jag var besviken på mig själv att det tagit nästan 30 år för mig att bestämma att jag vill bli mamma. Tänkte att om jag insåg det här för 3 år sedan, så kanske det hade varit lättare att bli gravid då? Min hjärna jobbade på högvarv med infektioner, stress med jobb, längtan efter familj och vänner, att inte vara gravid och känna att man inte tar sig någonstans i livet.

I maj släppte jag allt, och hade inte ens någon koll på när mensen skulle komma. Det var min man som påminde mig att den var en dag bort. Själv hade jag inga PMS symptom - mina bröst var mjuka och jag kände mig bara stark i kroppen igen. Tränade mycket och det gick lätt. Det var skönt att släppa allt.

Som jag misstänkt pga brist på fysiska PMS-besvär, så kom aldrig mensen. Jag tror definitivt det berodde på att jag fick en urinvägsinfektion och inflammation när jag egentligen skulle ha haft ägglossning. Jag tog ett graviditetstest för att vara helt säker på att jag inte var gravid, men jag visste redan innan det visade negativt, att jag inte var det. No way att jag skulle vara fem veckor gången och inte ana ett dugg, liksom. Det finns inte i min värld.

Jag unnade mig lite alkohol istället och försökte må bra, fastän kroppen fortsatte att vara i obalans (vilket det känts som den varit hela året).

Det är alltid tufft när mensen uteblir, men extra tufft när man vill bli gravid. Jag visste ju inte alls när mensen äntligen skulle komma, och när jag skulle få börja om på dag 1 igen. Så ja, psykiskt var maj en tuff månad. Utebliven mens, jag hade inte träffat familjen och bästa vännerna på ett halvår nu, jag var rädd för fler infektioner, och jag kände mig bara väldigt låg och otillräcklig på alla sätt och vis.

I slutet av månaden fick jag göra ett ultraljud av min urinblåsa och njurar, på sjukhuset. Sköterskan tittade även på min livmoder lite snabbt, men allt såg bra ut. Hon kunde konstatera att jag inte fått ägglossning än, men att den var på väg. Kroppen behövde nog bara lite tid, och nollställas ordentligt efter det som varit, samt förbereda sig inför det som kanske väntar.

I juni kände jag äntligen att mensen var påväg. Efter en cykel på 63(!!!) dagar, fick jag äntligen börja om på noll igen. Bara det kändes som ett stooort steg framåt efter den här våren av obalans. Om jag kände besvikelse över mensen i april, så var det den totala motsatsen av känslor i juni. ÄNTLIGEN.

Ingenting har hänt det här året.

Men något hände samtidigt det här året.

Jag lyckades inte bli gravid innan jag fyllde 30, och jag tycker inte att jag lärt känna min kropp bättre heller (dessa månader har om något bara skapat mer förvirring, och min kropp har känts i större obalans än någonsin), MEN jag har blivit säker på att jag vill bli mamma - en riktigt jäkla bra mamma - och en vacker dag hoppas jag att det kommer ske. Jag hoppas och tror att jag fortfarande har graviditet, en liten bebis och så mycket fint i livet framför mig. Så härligt att tänka så!

Nu har jag slutat tänka på att försöka bli gravid. Jag försöker inte hitta ägglossningen, jag räknar inte min cykellängd, jag äter inga graviditetstillskott. Den här sommaren ska jag bara vara och njuta. Kroppen får återställa sig och göra vad den vill, men jag tänker inte slösa tid med att tänka på det. Det händer när det händer, just nu är det sommar och jag vill bara njuta. Det skålar jag för med ett glas champagne 🥂

Gillar

Kommentarer