Smärtsamma Dagar

En tanke på månadens smärtsammaste och ofräschaste dag: varför forskas det inte mer om kvinnors menstruation och barnafödande? Det är ju definitivt två av de viktigaste ämnena i världen, för utan dessa skulle ju vi människor inte finnas till. Varför forskas det inte i att ta fram ett säkert sätt där mogna kvinnor själva kan välja när de börjar och slutar menstruera (inga hormonpiller tack)? Varför ska man få sin mens som, i mitt fall, 12-åring, för att sedan vara "fruktbar" till 30 innan chansen att bli gravid (redan då!) börjar minska för varje år... Vem vill få barn som 12-åring? Jag tror hellre fler skulle vilja kunna bli gravida vid 35, 40 eller 45 utan att behöva oroa sig för ökade risker med en graviditet, varken hos sig själva eller barnet. Skulle man då inte kunna hitta ett säkert sätt som "pausar" kroppen tills man är redo att skaffa barn? På så sätt skulle det inte bli några oönskade graviditeter, inga jobbiga aborter, och kroppen kan "spara" sig tills det är dags att bli gravid. Tills kvinnan själv önskar en graviditet.

Visst är det dumt att gå runt och ha mens varje månad i "onödan?" Jag haf haft mens i 14 år, och det lär bli flera år till innan jag skulle känna mig någorlunda redo att börja tänka på barn. Men då kanske det redan är försent och jag är för gammal, vem vet. I en värld där vi har så många val och kan leva livet precis som vi själva önskar - varför finns det så lite forskning på hur vi gör oss fertila när VI vill vara det, istället för när vår KROPP vill vara det? Jag vet att det finns hormonpiller som kan stoppa mensen i flera år, men dessa har en stor risk att försämra fertiliteten när man slutar. Jag vill alltså hitta ett sätt där fertiliteten förbättras, samtidigt som man slipper ha mens när man inte vill bli gravid. För mens är inget roligt och enkelt för många, och inte för mig heller. Jag fick redan som 12-åring rikliga och smärtsamma blödningar. Jag vet inte ens om termen endometriosis fanns på den tiden; det var i alla fall ingenting jag blev informerad om. Första gången jag svimmade av smärta och blodförlust var jag faktiskt bara 12 år. Jag var och handlade mat med mamma och pappa på ICA Maxi då jag började få en lite värre mensvärk än vanligt. Försökte att inte bry mig om smärtan, men tillslut stod jag hukad över vagnen för det gjorde så ont. Mamma sa att hon följer med mig ut till bilen, så jag får lägga mig, eller i alla fall sätta mig ner. Vi började gå mot utgången och när vi kommer mot kassorna började jag få svårt att se. Jag sa till mamma att "nu håller jag i dig i armen jättehårt, för nu blev allt suddigt." Jag kunde se skuggor av människor framför mig, men inte exakt hur nära mig de var. Det var svartvita prickar överallt framför ögonen, och det var så obehagligt. Sedan började jag höra ett pipande ljud i öronen. "Mamma, nu susar det i öronen också. Nu hör jag inte dig." Utan att varken höra eller se, lyckades jag ta mig till bilen med mammas hjälp där jag lade mig ner och svimmade. Jag var bara borta i ca en minut, och när jag vaknade mådde jag mycket bättre. Men det var en obehaglig upplevelse.

Andra gången jag fick en ovanligt kraftig mensvärk, samt förlorade både synen och hörseln, var jag 16 år och på väg till skolan. Jag cyklade till tågstationen på morgonen och så fort jag ställde ifrån mig cykeln började de svåra kramperna komma. Mitt tåg var försenat, och det var tur, annars hade jag nog spytt och kanske svimmat på tåget. Nu kunde jag istället ta min cykel och försöka ta mig hem så gått jag kunde när hörseln och en del av synen försvann. Mitt på torget fick jag stanna cykeln för att spy. Men jag hann inte till papperskorgen, eller ens ta av mig vantarna. Jag spydde ner hela mig, samtidigt som jag fortsatte att gå så fort framåt med cykeln jag bara kunde, så jag skulle komma hem någon gång. Klockan var 6 på morgonen och ingen var i närheten och såg mig. Det kände viktigast just då, att gömma mig från andra. Inte att ta redo på varför jag mådde så dåligt. Varför det hände igen. Dessa två incidenter har varit absolut jobbigast eftersom det var innan jag blev diagnoserad med endometrios. Nu förstår jag mer vad smärtan kommer ifrån, varför jag mår så dåligt ibland och vad jag kan göra för att förebygga det. Min poäng är att varför ska jag och så många andra behöva gå igenom detta varje månad och straffas för att vi inte är gravida? Urinvägsinfektioner, cystit, blåskramp, cystor. På grund av endometriosen. Allt detta jag haft och fortfarande har problem med, i alla dessa år och det finns inget botemedel. Det är bara att “bita ihop” för att ha “lite mensvärk” är ingen accepterad anledning till att vara hemma sjuk i dagens samhälle. “Det blir bättre för de flesta när de fött barn” är kommentaren jag fått så många gånger. Men jag vill inte ha barn just nu. Jag är inte där jag vill vara ekonomiskt, eller mentalt, för det. I en alternativ värld skulle jag vilja kunna starta mensen nu för att kunna få barn om 3-4 år. Tänk vad mycket tuffa upplevelser som skulle kunnat undvikas då.

Gillar