Det blev inte som jag tänkt

I ett alternativt universum sitter jag på ett plan just nu, på väg till Sverige för att umgås med min underbara familj över helgen. Jag riktigt ser framför mig hur glad jag är över att ha avklarat 12 arbetsveckor sedan jul, och att jag nu äntligen får lite ledigt. Först Sverige, sedan Kalifornien två veckor senare. Men ingenting blev som vi hade tänkt det. Istället kom coronaviruset och svepte ner över världen som ett mörkt, mörkt filter... Jag har levt ett väldigt bra liv de senaste åren. Jag har haft det väldigt bra ställt ekonomiskt och har kunnat rest mycket. New York, Franska Rivieran, Bryssel, Wien, Sardinien - för att nämna ett fåtal fantastiska platser jag besökt. Nu förstår jag att jag tog allting för givet. Jag antog att en bra ekonomi = frihet, men på bara några veckor har vi nog alla insett att ekonomin också är väldigt skör. Skörare än vi trott. Inga pengar i världen skulle ta mig till varken Sverige eller USA just nu.

Det är som om vi lever i början av en mardröm. I en apokalyptisk film. En genre som jag inte ens tycker är rolig att titta på. Det svåraste just nu är nog dock ovissheten - hur länge ska det här pågå? Jag vet inte när jag kan sätta min fot på kontoret igen, jag vet inte om det ens är möjligt att träffa mina vänner inom en snar framtid. Om jag kan dricka ett glas vin på en uteservering i april. Eller när jag kan hälsa på min familj i Sverige härnäst. Och det mest skrämmande av allt tycker jag är hur världsekonomin kommer reagera när allt väl är "över." Jag är rädd för en stor depression. För några veckor sedan var jag alltså helt säker på att jag skulle vara på väg till Sverige just nu. Men det är bara att bita i det sura äpplet, fokusera på det som känns positivt och fortsätta framåt.

Gillar

Kommentarer