Chelsea vs Everton

Igår kväll var det dags för fotboll igen! Den här gången mötte Chelsea Everton och pappa lyckades fixa tre biljetter till mig, så jag tog med mig min man och vår vän som är ett stort Chelseafan. Egentligen borde jag väl tagit med mig TVÅ Chelseafans, men min min var helt till sig när han fick höra att vi mötte Everton, och ville absolut se Rooney spela… Vad är det för fel på honom? Alltid när jag ser Rooney spela på tv tycker jag inte att han bidrar med särskilt mycket, och det var absolut ingen skillnad på att se honom live haha.
Jag blev upphämtad från jobbet vid 5, och vi åkte direkt till Wimbledon för att ta tunnelbanan därifrån. Vår vän ville bjuda osss på middag vid Fulham Broadway innan matchen. Han fick bestämma restaurang, och vi hamnade på Bodean’s BBQ. Vi alla var sugna på en hamburgare, men det visade sig att hamburgarna redan var slut, så det blev en steak sandwich för mig och revbensspjäll för killarna. Riktigt gott! Jag var så hungrig efter jobbet.
Sedan gick vi in på arenan där vi hade platser högst upp i mitten av Shed End. Var riktigt skönt och avkopplande att ha en vägg bakom sig. Dock var jag alldeles hög på coca cola vid den här tidpunkten. Jag har ju som sagt blivit mycket mindre koffeinintolerant, men ibland kan jag fortfarande få hjärtklappning och yrsel av en 50cl coca-cola. Konstigt. Matchen började lite segt med endast ett mål i första halvlek och större delen av andra. Sedan gjorde Chelsea äntligen 2-0, och precis när vi började röra oss ner för läktaren (det var en minut kvar att spela), gjorde Everton mål precis framför oss. Alltså jag måste blivit med på tv då, jag stog ju precis i trappen bakom målet 😉

Ett måste när jag går på fotboll är att spana in bortalaget och se om det finns några snygga spelare på planen. Jag hittade en Evertonspelare som vann mitt hjärta direkt, men jag tänker inte säga vilken för när jag senare satt i bilen på vägen hem och googlade honom visade han sig vara född 98(?!!). Det låter så fel, jag kan inte vara intresserad av en 98:a… Säger man 19 år lå​ter det genast bättre, men endå. Herregud, han är ju bara ett barn. Okej, jag säger hans namn. Det var Tom Davies. Hade jag varit singel hade jag inte sagt nej till Tom Davies…Det hela var Sigurdssons fel som aldrig kom in på planen. Annars är han the man of my dreams. Samt att han är tva år äldre än mig. Det känns mycket bättre.

Idag är jag trö​tt eftersom vi kom hem sent igår kväll. Jag kommer vagt ihåg att jag vaknade av mitt alarm, stängde av det och tittade på mobilen lite senare för att inse att klockan redan var 7.30. På 10 minuter lyckades jag klä på mig, sminka mig och packa både lunch och frukost for att bege mig till jobbet. Åkte med min kollega så vi var på jobbet och öppnade klockan 7.50. Då hade jag alltså varit vaken i 20min och hade fortfarande märken från kudden kvar i ansiktet haha. Vilken bra start. Det är så svårt att ta sig upp ur sängen när min man ligger kvar och sover.

Gillar