Bailey & Bobbo

Efter 7 veckor är marsvinen äntligen tillbaka i mitt liv. Vi har saknat varandra. De är alltid lite försiktiga när de varit borta en längre tid. Igår tog det ett tag innan de vågade hoppa ut ur buren. De skrek och ville verkligen, men vågade inte riktigt. Nar de väl kom ut på golvet studsade de runt så mycket av lycka att deras öron blev alldeles röda. Jag fick ta upp dem i famnen ett tag för att de inte skulle överhettas haha.

Nu kommer de bo hos oss över påsken, alltså i minst en månad. Jag ser gärna att de stannar kvar hos oss även efter det, och att vårt hem blir deras forever home. Jag och min mans kollega har haft delad vårdnad av marsvinen i ett år nu, och det fungerar bra, men jag tror seriöst att de trivs bättre hos mig ;) Jag har mer tid för dem, jag vågar klippa klorna på dem (och gör det regelbundet), och släpper ut dem på golvet så fort jag är hemma.

Att de stannar hos oss för alltid kanske inte är så långt ifrån verkligheten ändå. Min man har sökt lite nya jobb, och vi får se vad framtiden utvisar. Skulle det vara så att han lämnar skolan han arbetar på nu, följer marsvinen med honom. Alltså hem till oss – för alltid. Jag vågar inte hoppas på det för mycket, men jag vill samtidigt att min man ska trivas på sitt jobb, och inte känna sig konstant stressad och pressad. Om han skulle må bättre av att byta skola just nu, tycker jag han ska göra det. Känner han för att stanna, ska han stanna. Jag stödjer honom alltid till 100%.

Jag har i alla fall döpt “mina” marsvin nu, ett år senare… Jag har aldrig gått runt och kallat dem för Snowball och T-Rex (som barnen på skolan döpte dem till), utan nu tänkte jag att det var dags att bestämma mina egna namn på dem. När de ar hemma hos mig får de heta Bailey och Bobbo. Förklaringen? Jag kom på det igår, och det bara passar dem.

Gillar