Att vara gift med en troende

Får ofta frågan om hur det är att vara gift med någon som inte alltid matchar mig på ett spirituellt plan. Min man är kristen och jag är atheist, agnostiker eller solipsist. Troligtvis en blandning av de tre. Jag har svårt att tro på att en “gud” existerar, och tycker allting som har med religion att göra bara är flummigt och så långt ifrån min logiska värld som det bara går att komma. Att gå till kyrkan varje söndag och be till en högre makt är bara konstigt i mina ögon. Vill jag att något ska hända i mitt liv, så tar jag tag i saken själv. Jag tror på mig själv, och att enbart jag själv är anvarig för mina handlingar.

Jag har växt upp i ett icke-troende hem, där kyrkan endast var till för skolavslutningar, julpjäser och begravningar. Jag har aldrig tyckt det varit en trevlig plats. Människorna där har alltid varit så abstrakta, och blandat in en “gud” i varje mening (oberoende av konversationen), som det enligt mig finns noll bevis för ens existerar. Enligt min egen erfarenhet vill kristna alltid linda in allting i bomull, så att det ska låta bättre. “Gud har nu tagit emot gammelfarmor med öppna armar. Låt oss be en bön till gud i hennes minne.” Nej. Jag skulle ha sagt; “Efter en tids sjukdom har gammelfarmor förlorat kampen mot cancern. Vi är alla hä​r idag för att hedra och minnas henne. Hon finns alltid i vara hjärtan.”

För mig talar inte kristendomen alls. Inte någon annan religion heller för den delen. Men för min man, som växt upp i ett kristet hem, ser situationen lite annorlunda ut. Hans föräldrar, mor och farföräldrar är alla kristna och har gått till kyrkan regelbundet sedan de föddes. Min man fick gå i en kristen skola på lågstadiet, och jag förstår att religionen och framförallt kyrkan, blir som en familj efter ett tag. Många av min mans vänner, och framförallt barndomsvänner, är vänner han lärt känna just genom kyrkan.

Precis innan vår första dejt, sa min man att vi kunde ses på eftermiddagen. Det var en söndag och han skulle till kyrkan på förmiddagen. Jag fick en klump i magen. “Tror du på gud?” Undrade han, och jag svarade genast nej. Var sedan beredd på alla slags frågor och predikningar från hans sida (var ung och väldigt fördomsfull), men han tog inte upp ämnet igen. Jag tror det var jag som tog upp det ett par dejter senare. Jag föll bara mer och mer för honom, men det faktum att han var kristen skrämde mig rejält. Jag trodde att kristen betydde inget sex innan äktenskap, inte bo ihop innan äktenskap, be böner innan läggdags, och att hans familj aldrig skulle acceptera mig eftersom jag redan då visste att jag aldrig själv skulle bli religiös.

Jag hade inte behövt oroa mig. Min man går i kyrkan ibland, och visst kan vi ha heta debatter om gud existerar eller inte (debatter som garanterat slutar med att han blir sur 😉), men samtidigt har det aldrig varit ett problem i vårt förhållande att en av oss ar troende och den andra inte. Vi är båda valdigt logiska personer (vilket jag nog aldrig skulle kallat en kristen person för, för 10 år sedan), och vill bara varandra väl. Jag försöker inte få honom att vara något han inte är, och han försöker inte få mig att vara någon jag inte är heller. Det enda jag kan tycka är jobbigt ibland är när hans familj bjuder in mig till kyrkan (fortfarande, efter alla dessa år…) eller ska “be för mig” om jag tex har ont i halsen… “En halstablett räcker tack”, tänker jag och känner mig lite obekväm, men jag vet samtidigt att de bara menar väl.

Mellan mig och min man har det dock aldrig varit något problem att vi är gifta och inte delar samma religion. I grund och botten har vi samma värderingar och livsmål, och får vi barn en gång i tiden så vet vi att vi kommer uppfostra de till att bli självständiga och fatta sina egna beslut om allt ifrån religion till yrkesval. Inte för att jag och min man bråkar speciellt mycket, men när vi väl argumenterar handlar kanske 1% om religion (oftast vad jag inte tänker följa med på), och 99% om varför han inte dragit upp dragkedjan på sina hoodies innan han lagt dem i tvättkorgen…😉

Jag tror det bara är bra för ett förhållande att man är och tänker lite olika ibland.

Gillar

Kommentarer