Att flytta för någon annan

Jag gick på universitetet i Portsmouth i tre år, men när jag sedan flytttade till London var det inte för att jag själv ville det – egentligen. Det låter starkare att säga att jag flyttade pga bättre karriärsmöjligheter än i Sverige. Att jag ville fokusera på min karriär till 100%. Visst har jag alltid varit intresserad av jobb, arbete och att tjäna pengar, men sanningen är att jag bara ville vara nära min man just då. London kändes aldrig så speciellt för mig. Kanske för att jag var här med min pappa redan som 12-åring. Kanske för att jag växte upp på en liten ort, och alltid var mer fascinerad av stränder och hav än storstäder.

I alla fall, så valde jag att flytta in hos min mans föräldrar i mitten av 2014, inte med fokuset på att påbörja min karriär, utan mer för att tjäna tillräckligt med pengar så jag och min man kunde flytta in tillsammans. Jag var inte den som efter några veckor in i förhållandet förstod att jag ville vara med den här mannen för resten av mitt liv – det tog ett tag (kanske för att vi var rätt unga) – men när jag väl insåg det, var det det enda jag kunde tänka på. Allt annat kändes så oviktigt.

Jag tog ett jobb som jag egentligen inte ville ha, men det gjorde att jag hamnade här med ett jobb jag idag faktiskt trivs med. Jag bodde hos mina svärföraldrar i ett helt år, och fastän det gjorde mig galen att känna mig så osjälvständig, så gjorde det också att jag hamnade här där jag är idag. Under tiden vi bodde hos dem sparade vi tillsammans ca 30,000kr i månaden, vilket betytt så mycket för vår ekonomi.

Och när min man arbetade i Leeds ett par veckor, och jag kände mig som ensammast i världen, kompisdejtade jag några Londonsvenskar och hittade min nya bästis. Hon har betytt så mycket för mig genom åren, och verkligen gjort att jag känner mig hemma här på en helt annan nivå.

Min poäng är att i en värld där det är ett stort fokus på “jaget” (jag ska fokusera på mig själv, på min karriär, på vad jag behöver), så är det också okej att sätta någon annan först. Det är okej att flytta för kärleken, eller ta ett jobb som du kanske egentligen inte vill ha just nu, för man vet aldrig vad det leder till.

Hela min uppväxt har jag försökt vara så självständig som möjligt. Jag behöver ingen. Jag klarar mig alltid själv och ska aldrig rätta mig efter någon annan. Men när man hittat äkta kärlek är det värt att tänka om en extra gång och våga satsa på den. Speciellt när jag hittat någon som alltid varit noga med att lyfta mig lika mycket som jag lyft honom. Genom vårt, hittills, 7-åriga förhållande, har vi turats om att kompromissa för varandra för att gemensamt kunna nå våra drömmar och mål, vilket jag anser är mycket finare än att alltid sätta sig själv i första hand i alla lägen.

Livet går aldrig i en rak linje, men när man hittat någon att dela denna trassliga resa med, är det värt att våga göra uppoffringar för varandra. Idag har jag ett fantastiskt hem, en underbar man, ett bra jobb och allt det där jag en dag drömde om. Ibland gillar jag att påminna mig om det som varit, och att jag inte alltid haft det så här bra. Det gör bara att man uppskattar sitt liv och vardagen ännu mer.

När man blir äldre glömmer man lätt hur man en gång var en ganska förvirrad tonåring, eller en 23-åring som inte riktigt visste vart man ville i livet. Men jag vill inte glömma. Om jag en dag blir förälder så vill jag kunna stötta min 16-24 åring om denne inte riktigt vet vad den vill i livet. Att det är okej att inte ha allting planerat i minsta detalj. Säger inte att mina föräldrar inte var grymma på att stötta mig, men eftersom jag alltid varit en sådan planerare kom det lite som en chock att ta universitetsexamen och plötsligt inte riktigt veta vart livet skulle ta en. Alla väntade på att höra min nästa plan, som jag inte riktigt hade.

Men jag visste att jag ville vara med honom, och det vill jag fortfarande. Och jag älskar numera London. Det är en fantastisk stad. Det är hemma. Allt blev så​ bra.

Gillar

Kommentarer