Ångest

När det kommer till ångest är det så svårt att veta om det är bättre att möta den – ta isär och analysera varenda liten detalj om varför man känner som man gör – för att kunna ta reda på varför man får ångest, hur man kan lösa problemet och förhindra att den återkommer. Eller om det är bättre att bara ignorera den, låtsas som ingenting, och förklara ångest som något kortvarigt som bara har med hormoner och känslor att göra. Något som går över.

Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag känt mycket ångest på sistone. Och med ångest menar jag en tryckande känsla i bröst och mage. En ångest som baseras på rädsla, sorg, ovisshet, ensamhet. Känslan av att man är någon man inte vill vara, eller blir sedd utav andra som någon helt annan än den man egentligen är. En ångest över att man inte är bekväm med situationer, människor, framtiden, eller att man inte kan lämna det förflutna bakom sig, utan använder tidigare händelser för att bygga ännu högre murar av ångest runt omkring sig.

Det var mysigt att vara i Sverige och träffa min familj igen, men samtidigt gav det mig mig… ångest.

Jag kände ångest på en restaurang när en 20-åring pratade om bebisar med sin mamma, och mamman säger att “när pojkvännen fått fast jobb kan ni köra på.” Jag är så mycket äldre, och jag har aldrig tänkt tanken att jag vill ha barn. Rädlsan och ovissheten över ekonomi, livsstil, att vi inte har ett brett kontaktnät som skulle kunna avlasta oss, och det stora faktum att jag inte har någon erfarenhet av barn eller ens någonsin känt att jag vill bli gravid, ger mig ångest. Folk (speciellt i Sverige) höjer ögonbrynen åt det faktum att jag är gift och fortfarande går på preventivmedel. Men jag är inte intresserad av barn, och det ger mig en stor klump i magen. Jag borde känna något, eller?

Jag kände, och känner, ångest i att inte passa in i Sveriges samhälle längre. Jag har tex märkt att “du ska inte tro att du är någon”-attityden fortfarande lever kvar i området jag är uppväxt i. Alla där är bara så där precis “lagom", med sitt “vanliga” jobb, bil, hus och 4-veckors semester mitt på sommaren. Alla 28-åringar i min hemstad har dessutom garanterat minst ett barn. De som inte uppfyller “kraven” har flyttat någon annanstans för längesedan. Jag passar inte in. Men jag får hela tiden frågor om när jag ska flytta “hem…” Jag är ju hemma. London är mitt hem. Samtidigt får jag även frågor i London om när jag ska åka “hem” nästa gång… Men jag åker ju hem varje dag. Till min egna lägenhet, den jag delar med min äkta hälft.

Jag passar inte in någonstans, och det ger mig ångest att jag ses som för gammal för vissa saker (du borde ha skaffat barn nu!!), och för ung för andra (att hemma fortfarande borde vara hos mamma och pappa och Sverige).

Dessutom gör det fortfarande extra mycket ont i mig att få kommentarer om min vikt, vare sig det är från gamla bekanta eller totala främlingar. Jag har alltid varit smal, och kommer nog alltid att vara det. Jag är byggd så. Att säga till mig att “äta en pizza” är nog det vidrigaste du kan säga till mig. Ord som man fatt höra under hela sin uppväxt vill man inte höra längre när man snart fyller 28 år. Jag är vuxen, jag äter bra, och jag har aldrig haft en ätstörning, så vill jag äta en sallad med mitt 19.0 i BMI, så äter jag en sallad. Herregud, tänk om jag träffade en gammal bekant på McDonalds, som jag ansåg var lite överviktig. Aldrig att jag skulle säga till personen att den inte borde vara där inne. Känslan av att bli sedd som någon man inte är… den ger verkligen ångest.

Jag känner också en ångestladdad sorg just nu, i det att min släkting har cancer och inte har svarat på behandlingen så bra som vi alla hoppats. Jag blir ledsen när jag tänker på att den här personen kanske inte får uppnå sina drömmar. Vi är i samma ålder, och har växt upp tillsammans, så det känns väldigt tufft, och jag vill inte ens tänka på att vi är där igen, i en liknande situation som med morfar. Tiden går, och jag har även ångest över att andra familjemedlemmar blir äldre. Livssituationer ändras. Och jag hänger inte med. Jag vill inget hellre än att allt ska vara väl och att alla ska må bra. Varför ska jag behöva tänka på att skaffa barn, när det enda jag egentligen vill är att ha tillbaka alla de som ofrivilligt lämnat mig? Istället för att skapa nya människor, kan vi inte bara återkalla de gamla.

Mitt kontaktnät blir inte större med åren, utan mindre. Väldigt mycket mindre. Ju mer jag trivs med att vara ensam och upptagen med att uppfylla mina egna drömmar och mål, så känner jag att det blir svårare att relatera till andra människor, speciellt i sociala sammanhang (i jobbsammanhang trivs jag väldigt bra). Jag vill vara omkring likasinnade, jag kan inte relatera till många och jag är allvarligt inte intresserad av många människor. Ångest inför sociala sammanhang och tillställningar känns därför starkare än någonsin just nu. En introvert person ser ibland sociala sammanhang som en scen där det förväntas att man ska uppträda och underhålla. Känner man sig orkeslös, nere och missförstådd, vill man självklart inte inta scenen.

Sedan handlar ångesten också mycket om min fysiska hälsa. Många år av smärtsam "mensvärk" har gjort att jag vissa dagar i månaden får sätta X i kalendern, vilket betyder “boka inte in något här i förväg. Du kan må väldigt, väldigt dåligt”, och när jag har väldigt ont vill jag hellre gömma mig hemma, utifall jag kommer spy, svimma eller bara ha svårt att andas mig genom smärtan. Runt omkring mig ser jag ingen som har samma/liknande begränsningar. Att alla bara mår så fysiskt bra hela tiden, och inte kan sätta sig in i min situation irriterar mig inte bara, utan det är också ångestframkallande. Varför ska min enda utväg vara Danazol (som jag vägrar att ta)?

När det kommer till ångest är det som sagt svårt att veta om det kommer gå över, eller om man kommer älta samma tankar, och befinna sig i samma situationer i all evighet. Jag tror på en blandning. För det mesta bryr jag mig inte om vad andra tycker och tänker; jag är glad, positiv och stark. Men sedan kommer det perioder då jag blir sårad av kommentarer om min vikt. Dagar då jag jag får en klump i bröstet av ovissheten som framtiden för med sig, eller dagar då jag ältar något gammalt igen, tex varför den där vännen helt plöstligt slutade höra av sig, eller varför mensvärken gor så ont - igen. Sorg, rädsla, ovisshet, ensamhet, smärta.

En klump av ångest.

Gillar

Kommentarer