Hejdå September. Nu kommer hösten krypandes på riktigt, och jag kan inte längre ignorera att sommaren är över. Det kommer dröja tills jag kan gå i shorts och playsuits igen, brännan försvinner mer och mer, och det blir väldigt mörkt ute väldigt fort. Klockan 7 är det redan becksvart, och mina flamingos på terassen orkar bara lysa i en timme. Solen kommer knappt åt dem längre. Är också väl medveten om att det även snart kommer vara mörkt när jag går upp på morgonen och hasar mig iväg till jobbet. Jag har aldrig gillat hösten och mörkret, men det är ju samma visa varje år, så det är bara att acceptera det och vänja sig. Jag är i alla fall glad att jag bör på en lite lägre breddgrad än i Sverige i alla fall, så det inte blir exakt lika mörkt och lika kallt ute under vinterhalvåret.

September har varit en välbehövlig vilomånad för mig. Jag har tillbringat mycket tid hemma med att bara gå runt och städa och plocka med saker, omorganisera skåp och på riktigt höststädat. Mina marsvin har blivit riktigt hemmastadda, och jag tror de förstår att de inte behöver flytta på sig något mer. De förstår att de bor hos oss nu och de älskar det livet. Speciellt när de får springa runt bakom soffan eller följa med ut i köket när jag öppnar kylskåpet…

På jobbet har jag tagit nya tag med två nya projekt. Tyvärr är ett av dessa en repetition av helvetesprojektet jag arbetade på förra året pga att ledningen är densamma…Det är sa sjukt att en människa som fick sparken i februari, nu är tillbaka, och jag ska jobba med henne igen. Hon stressade sönder mig, hade ingen koll på någonting, och såg till att företaget hon arbetade för förlorade en rejäl summa pengar. Och nu är hon alltså bara tillbaka?! Jag försöker tänka att hon lärt sig av sina misstag, och att det här projektet kommer bli annorlunda. Jag har i alla fall lärt mig massor, och jag tänker inte ta någon skit från henne. Egentligen skulle jag bara vilja säga till mina chefer att “vet ni vad, jag tänker inte arbeta med dessa människor igen och jag tycker inte ni ska det heller by principle”, men vad fan, jag kör bara på. Och det är bra för min projektportfölj att vara tillbaka i Canary Wharf.

Det som dock slår mig hårdast den här månaden är att jag träffade pappa och hans vänner i början av månaden, och att var Chelseavän sedan plöstsligt gick bort tre veckor senare. Döden är det mest abrupta och självklara här i livet, och ända så, så oklart. Jag tycker det är så svårt att förstå att man aldrig kommer kunna träffa sina nära och kära som gått bort NÅGONSIN igen. Helt plöstligt ska man bara vara okej med att vissa människor i ditt liv inte finns längre. Jag visualiserar mig själv gå in i mormors hus och morfar står där. Hur lång tid skulle det ta för mig att inse att han inte borde vara där, att han är död? Samma sak med min gammelmormor. Jag visualiserar mig själv gå förbi hennes lägenhet i Hallstahammar, och se henne vinka frå​n köksfönstret. Det känns som om jag bara skulle vinka tillbaka utan att tycka någonting var konstigt, fastän hon varit borta i över 6 år. Det där med att man får en definitiv insikt om att någon är borta för alltid tror jag aldrig sker. Man går vidare med livet, men i bakhuvudet är man fortfarande alltid en aning hoppfull om att man får träffa dessa personer igen.

I alla fall, så har jag som sagt fått mycket vila i september och kunnat fokusera på saker som får mig att må bra. Jag tar med mig det in i framtiden, och blickar framåt mot en intressant höst och vinter.<3