6 månader utan dig

Idag har min älskade morfar varit borta i hela sex månader. Tiden har gått väldigt fort, men sakta på samma gång. Jag saknar honom i mitt liv, och drömmer fortfarande väldigt ofta om honom. Smartare, roligare, finare människa är mycket svårt att hitta...

Jag glömmer aldrig hur det kändes när jag fick reda på att han var borta. Jag tittar sällan på mobilen på morgonen innan jag går till jobbet, utan gör mig i ordning, går till jobbet och tar upp mobilen först när jag kommer fram. Eftersom jag öppnade på morgonen den 20e september var jag först på plats, och ensam på jobbet. Då tog jag upp mobilen och såg meddelandet från mamma. Morfar hade somnat in ca 9h tidigare. I en vecka visste vi ju att han hade förlorat kampen mot cancer, och att det inte fanns något mer som kunde göras. Så jag var förberedd men ändå inte liksom. Allt gick så snabbt den sista månaden, och jag tror inte man någonsin kan vara förberedd på att de orden ska vara sanna innan de kommer. Då blir allt svart och man inser att han verkligen inte finns mer. Från att liksom ha pratat och skrattat som vanligt en månad tidigare och planerat mitt bröllop, var han bara borta, och det var svårt att förstå. Det är fortfarande svårt att förstå.

​Det har varit sex tomma månader, men samtidigt tror jag sorgen har gjort mig starkare. Jag tittade på några TED-talks om sorg när jag mådde som sämst, och jag visste inte att sorg faktiskt har flera positiva aspekter. I dessa TED-talks diskuterade dem om att känna sorg och uppgivenhet ger människor en stark emotionell träning, som i sin tur kan öppna upp väldigt många dörrar. Det sägs att personer som sörjer får starkare känsloupplevelser gällande det mesta i livet. Det blir liksom lättare att njuta av det positiva stunderna eftersom du kan känna mer och starkare än du gjorde förut. Verkligheten ser annorlunda ut efter att man förlorat någon, men det behöver inte enbart vara negativt, och eftersom jag alltid försöker tänka posivit tar jag till mig mycket av det som diskuterades. Jag vill tro på att det är sant.

I alla fall så är det helt sjukt vad tiden går fort och sakta ibland på samma gång. För exakt ett år sedan var jag med morfar på sjukhuset en hel dag, och jag var så positiv då. Säker på att han skulle fixa sig igenom allt, för starkare människa har jag inte träffat. Ibland har jag funderat på om min positivitet hindrade mig från att se saker som de egentligen var, men jag skulle samtidigt inte gjort något annorlunda. Visst blev det ett stort fall när jag insåg att jag hade haft fel, men fastän sorgen och saknaden är stor minns jag morfar med glädje. Jag är så otroligt lyckligt lottad att jag fick växa upp med en sådan fin människa och förebild.

Gillar

Kommentarer