5 år i taget

Linda 0 år

Jag föddes en varm och fin sommardag 1991 i Västerås.

Linda 5 år

Jag kommer inte ihåg några specifika minnen från när jag var 5 år. Jag tror jag hade slutat på dagis och gick hos en dagmamma istället, där jag trivdes väldigt bra. Lekte mycket med min jämnåriga kusin, och med min bästa vän som jag håller kontakten med än idag. Om jag minns det rätt så var jag också väldigt nyfiken på skolan/att börja skolan, och jag gjorde min grannes läxor ett par gånger bara för nyfikenhetens skull (hon var två år äldre än mig). Jag älskade att läsa och skriva.

När jag ser bilden nedan kommer jag också ihåg mitt fina fååår (gosedjuret som ligger på min rosa soffa). Mitt favoritgosedjur!

Linda 10 år

Jag älskade skolan, och jag har de bästa minnena från just skolan, samt mormor och morfars sommarstuga. En dag på rasten drack jag och en kompis Samarin för att verka coola (det stod ju 12+ på förpackningen....) Man gjorde allt för att verka lite äldre än vad man var, jag gick på en bra skola och hade många vänner. Jag hade också ett marsvin som jag älskade mer än något annat, samt två eller tre kaniner. Spelade mycket The Sims, både själv och med vänner efter skolan, och redan då började mitt intresse för arkitektur och inredning växa.

På sommaren var det sol och bad som gällde. Jag hängde som sagt väldigt mycket vid mormor och morfars sommarstuga, där man kunde bada, ro båt, kasta pil, leka i skogen, grilla, spela kort... Livet lekte.

Kommer ihåg att jag kände mig så fin i den här bikinin. Det stod ålder 12 år på den, och jag kände mig så vuxen som kunde bära en bikini BH för 12-åringar, fast jag var 10 haha.

Linda 15 år

Nu var livet inte lika lyckligt längre. Klassen jag hade gått i tidigare splittrades, och jag hamnde i en ny klass med skolkare, och tonåringar som trodde de var "tuffa" om de mobbade andra och festade mycket. Jag hade dock haft en väldigt trygg barndom, och var alltid ganska självständig av mig. Så när det kom till att "ge vika" för dessa personer eller fortsätta vara mig själv, valde jag mig själv varje gång.

Istället för att acceptera att bli utfryst, valde jag att vara mycket själv, både i skolan och hemma. Tex om man fick välja på att spela lacrosse eller springa 5km på idrotten, så valde jag alltid det jag kunde göra ensam, fastän jag tyckte lacrosse var mycket roligare. Jag undvek situationer där jag skulle känna mig ensam och utfryst, och inbillade mig att jag "valde" att vara själv istället, if that makes sense. Det var så jag hanterade den jobbiga, dagliga, ensamma situationen i skolan. Jag var också väldigt fokuserad på att komma in på International Baccalaureate-utbildningen på gymnasiet, och att gå ut 9:an med bra betyg.

Nu, 15 år senare, kan jag fortfarande känna den där hemska känslan av utanförskap lite då och då. Att jag fortfarande inte passar in speciellt bra någonstans. Jag gillar fortfarande mitt egna sällskap bäst, och har lite svårt för att prioritera vänner. Blir jag inte bjuden på något event, kan det också göra riktigt ont. Jag tror det kommer sitta kvar hela livet, till viss grad. Jag tror folk tycker jag kan vara bestämd och svår, men jag trivs samtidigt sååå bra med mig själv och den jag är. Fortfarande fast besluten att inte ändra mig för någon. 😊

Linda 20 år

Mycket hände vid den här tidpunkten. Jag gick andra året på University of Portsmouth, pluggade mycket, men festade också myyyycket. Har så många fantastiska minnen från alla utgångar. Brukade sluta uni vid 17:00, sedan var det pre-drinks hemma hos någon vid 20:00. Klockan 22.30 gick vi alla ut till en klubb och stannade till stängning vid 02:00. Inte varje dag såklart, men jag älskade verkligen att festa. Det var så man lärde känna nya människor på universitetet - man festade tillsammans, dansade och drack Cranberry Vodkas.

Universitetet var första gången jag kände att jag verkligen kunde släppa loss och inte ta mig själv så seriöst hela tiden. Jag gick självklart ut med bra betyg, men livet handlade om mer än bara skolan. Att bo själv, festa, och hitta sig själv på en annan nivå än tidigare.

Jag träffade även min man när jag var 20(!).

Linda 25 år

Jag bodde i min första alldeles egna lägenhet tillsammans med min man. Vi var förlovade, planerade vårt bröllop, och vi båda var precis i början av vår karriär.

Det var nu jag började tjäna bra med pengar, och sparade mycket av min inkomst för att sedan lägga det på lägenhetsköp och bröllop. Jag är fortfarande så stolt över att jag alltid haft en sådan bra relation till pengar, alltid förstått värdet av pengar, och alltid varit fokuserad på att jobba på min framtid. Just som 25-åring var det mycket spännande som låg precis framför mig.

Att resa utomlands blev också en större del av mitt liv. Jag ville ut och utforska världen så mycket som möjligt, samtidigt som jag självklart balanserade den önskan med mitt eviga sparande. Det tuffaste som hände mig när jag var 25, var att min morfar gick bort, som jag alltid stått väldigt nära. Det var svårt att acceptera, och jag tror jag stoppade mig själv från att inse hur sjuk han verkligen var, så det blev en stor chock när han "plötsligt" var döende... Och den stora saknaden efter honom finns självklart med mig än idag.

Linda 30 år

Det känns väldigt bra att ha nått den här åldern. Idag tar jag dagarna lite som de kommer - jag jobbar mycket, med arkitektur och inredning som jag tycker om. Jag spelar tennis på fritiden, gillar att laga mat, och resa och upptäcka nya platser när det går.

Jag är också fortsatt fokuserad på min ekonomi. Jag vill köpa hus någon gång i framtiden, i London, i en av de dyraste bostadsmarknaderna i världen, så det gäller att vara målinriktad och driven kan jag säga.... Jag skulle också gärna vilja bli en mamma nu, så jag försöker också bli gravid. Men jag tänker samtidigt att det "händer när det händer." Har egentligen ingen brådska. Jag tror jag bara vill ha ett barn i alla fall.

Jag är fortfarande lyckligt gift med min man. Känner mig så lyckligt lottad som varit i det finaste förhållandet i snart 10 år. Vi är bästa vänner, och han är den finaste personen som finns.

Gillar

Kommentarer