30-årskris?

Min födelsedag har de senaste åren varit väldigt lugn. Jag tror det blir så när man bor utomlands, har föräldrarna och släkten i ett annat land, och de närmsta vännerna är utspridda lite här och var i världen.

Jag har aldrig varit den som hela tiden haft en massa människor runt omkring sig, och jag tror inte jag skulle befinna mig på den platsen där jag är idag om jag hade haft det. Det är väl aldrig den tjejen som har mest vänner under högstadiet som får bäst betyg och flyttar utomlands. Den tjejen stannar väl istället kvar i sin stad för alltid, skaffar barn väldigt tidigt och umgås fortfarande med samma vänner som hon hade på lågstadiet.

Ibland önskar jag att jag hade fler vänner. En släkt som bodde närme. Ett liv där vänner och familj stod centralt och jag jobbade lite här och där, istället för att jobbet står centralt och jag måste rätta allt annat därefter. Ibland känner jag mig väldigt svag när folk frågar vad jag egentligen åstadkommit med mitt liv. Det är väl mest menat som ett skämt, men det gör ändå ont. Jag är uppvuxen i en ort där de flestas yrken kan förklaras med en mening. "Jag är lärare, jag är undersköterska, jag är målare." Jag förklarar gärna min karriär som architectural project manager och allt jag åstadkommit de senaste 6 åren, men ingen vill riktigt lyssna.

Att inte ha barn vid 30 anses som skamligt där jag kommer ifrån. Det är svårt att inte glömma bort att jag och min man endast försökt skaffa barn i 6 månader - det känns som en evighet av missade ÄLs och urinvägsinfektioner. Det är svårt att inte känna en enorm press och stress, som kom upp till ytan från ingenstans det här året. Jag vill göra mina föräldrar glada och stolta; sedan jag var väldigt liten har jag alltid försökt mitt bästa med att balansera nöjda föräldrar med att samtidigt få leva ut mina egna mål och drömmar. De frågar mig alltid när de ska få bli mormor och morfar. Mormor frågar mig alltid när hon ska få bli gammelmormor. All press läggs på mig i familjen, som vanligt. Ingen frågar eller ens förväntar sig samma sak från min bror eller (manliga) kusin.

Något jag kan se i generationerna över mig, är en röd tråd när det kommer till att behandla män och kvinnor olika. Kvinnorna ska alltid ta hand om familjen. Besökte inte min mamma min mormor på en vecka, skulle hon flippa ur, medan min morbror kan hälsa på en gång i månaden och det är okej. Med mamma vet jag att hon försöker vara mycket mer rättvis mellan mig och min bror, men jag känner samtidigt den där pressen på att jag är äldst, jag är kvinna, jag ska bry mig mer om familj och mindre om jobb.

Jag kom av mig något avsevärt. Jag skulle ju bara skriva om mina senaste födelsedagar, hur de alltid varit lugna och hur jag ser fram emot en lugn 30-årsdag med. De senaste tre åren har jag firat med min man, och året innan det var jag i Sverige och åt thaimat med min mamma och mormor på min födelsedag. Jag förväntar mig inte att någon förutom den närmsta kretsen ska komma ihåg min 30-årsdag, och jag är okej med det. Det går inte att resa och göra en större grej av det i alla fall.

När allt kommer till kritan så är jag ju så nöjd med mitt liv och den platsen jag befinner mig på idag. Pressen från omvärlden kommer aldrig sluta - människor har en tendens att alltid hitta och trycka på de ömma punkterna. Har man ingen pojkvän frågas de när du ska skaffa pojkvän. Har du en pojkvän frågas det när ni ska gifta er. Har ni gift er frågas det när ni ska skaffa barn - det slutar aldrig. Och ibland kan man njuta av sitt liv jättemycket, men samtidigt besväras av frågor som man inte har ett riktigt svar på. Är inte det meningen med livet också? Att inte alltid veta precis allting som kommer hända, och när det kommer hända.

Jag känner ingen 30-årskris. Tvärtom, så känns 30 som en ålder som passar mig väldigt bra. Jag njuter av att vara på den plats jag är i livet idag med en bra karriär, ett underbart äktenskap, ett fint hem, de gulligaste marsvinen och ett fåtal andra människor som står mig nära. Yttre stress och press kommer som sagt alltid att finnas där, men jag har blivit bättre på att hitta mitt inre lugn och tar ett steg i taget. Jag är grymt stolt över att vara första kvinnan i min familj med universitetexamen. Jag är grymt stolt över att jag vågade flytta utomlands när allt inte kändes rätt i Sverige. Nej, jag har inga barn, men jag hoppas att när jag väl får barn, så kommer de vara stolta över en smart och kunnig mamma som vågade vara ensam, vågade följa sina drömmar, vågade jobba häcken av sig och framförallt vågade vänta med barn tills det inte bara kändes rätt, utan var ett bra ekonomiskt och moget beslut.

Jag känner ofta att jag inte passar in - alltid är för mycket eller för lite i olika situationer. Men jag är mig själv, alltid. Och det är så mycket bättre att vara someone's shot of whiskey than everyone's cup of tea. Det tar jag med mig in i mina thirties, när jag förhoppningsvis kommer sitta hemma i resekarantän på min 30-årsdag. Efter i alla fall ett par fantastiska veckor i Sverige.

Gillar

Kommentarer