2016 Resumé: En tuff start

Januari 2016

2016 började spännande. Vi var på nyårsfest med vänner i Sverige, min man hade friat till mig dagen innan, och vi var förlovade. Det kändes så overkligt. Jag intalade mig själv att det skulle kännas mer verkligt efter jag fått min ring på fingret.

Ett par dagar senare började dock redan helvetesåret. Min väns hund avlivades. När min egen hund fick sitt cancerbesked var jag 200 mil hemifrån, och fick aldrig ta farväl. Men med min väns hund… Jag visste att det var sista gången jag skulle se honom, och att titta in i de där snälla, varma ögonon och veta det… Det var tuffare än att vara 200 mil bort och inte få säga hejdå överhuvudtaget. Jag ville aldrig lämna hans sida.

Vi reste hem till England, och jag jobbade i tre veckor utan att säga till någon att jag var förlovad. Vi kunde inte stanna i Sverige och vänta på att ringen skulle bli klar, och vi ville inte gå ut med det utan ringen. De var tre långa veckor. Jag ville inget hellre än att berätta för allt och alla om att jag, en dag i framtiden, skulle få gifta mig med the love of my life.

I slutet av januari kom i alla fall pappa hit för att titta på fotboll. Med sig hade han ringen! Väntade dock tills pappa åkt hem innan vi berättade för fler folk att vi var förlovade, eftersom det var memorial services på och runtomkring Stamford Bridge den helgen. Min pappas vän hade precis gått bort, och hela helgen var utformad till minne av honom.

Sedan har jag ett specifikt minne från den helgen som jag inte kan få bort från min näthinna. Vi gick i Chelsea Megastore och pappa shoppade på som vanligt, då jag såg en tröja som bara lyste “morfar”. En lila och svartrandig polotröja med vit krage. Morfar skulle vara så fin i den, tänkte jag och köpte den. Jag har aldrig köpt en tröja till morfar förut. Kanske övertänker jag bara situationen pga det som utspelade sig resten av året, men varför tänkte jag på morfar just då? Vi gick igenom en sorlig helg och jag tänkte på morfar. Jag kan inte riktigt släppa det.

Några dagar senare bjöd min svä​rfamilj oss på en förlovningsmiddag på en italiensk restaurang (Mimi E Coco). Maten var god, jag åt anka med potatismos, och vi hade det trevligt. Kom hem vid elva, och jag och min man gick och lade oss. Två timmar senare vaknade jag upp med världens magsmärtor. Sprang in på toaletten och spydde flera gånger, i flera timmar… Jag hade blivit matförgiftad. Har inte ätit anka sedan dess.

Februari 2016

Jag jobbade på Sky under den här tiden, vilket jag tyckte om. Drömde alltid om att träffa kändisar i korridorerna utanför studion, men det hände aldrig (eller det kanske det gjorde, men det var ingen jag kände igen i så fall ;))

På tal om drömmar, hade jag den mest obehagliga drömmen någonsin i början av februari. Jag blev sjuk i influensan, och feberdrömmar är verkligen de värsta. En kväll hade jag somnat i soffan, satt mig upp i sömnen och mumlat till mig själv som en psykopat (enligt min man). Samtidigt vaggade jag fram och tillbaka, och var så varm att jag höll på att brinna upp. Det har jag dock inget minne av själv, utan min värsta dröm skedde ett par dagar senare. Jag drömde att jag var hemma hos mamma och pappa och att det spökade. Jag kunde höra fotsteg i hallen. Jag visste att det var ett spöke, och jag ville springa därifrån. Samtidigt övertalade jag mig själv att stanna för att se hur spöket skulle se ut. Fotstegen kom närmre och närmre och sedan ser jag en figur komma gåendes, väldigt sakta, runt hörnet. Det var min morfar. Han var alldeles genomskinlig. Han såg inte mig utan fortsatte att gå förbi, in i vardagsrummet. Han var död.

Den här drömmen var läskig i sig, men när man slår ihop det med vad som hände senare… Då känns det bara ännu mer obehagligt. Har aldrig drömt om att en familjemedlem är död förut, så varför gjorde jag det en månad innan morfar fick sitt cancerbesked och sju månader innan han gick bort?

En positiv händelse denna månad var dock Alla Hjärtans Dag. Jag bokade bord och bjöd min man till en fransk restaurang (Brasserie Vacherin) där vi åt trerätters på ett bord fullt av rosor och konfetti. Så romantiskt att få fira alla hjärtans dag tillsammans med min fästman!

Sedan kom den 26:e februari, då jag fick ett samtal från mamma på lunchen om att morfar låg på sjukhuset. Hans tunntarm hade spruckit mitt i natten, och ambulansen hade tagit honom till sjukhuset där han akutopererats. Han låg nu på uppvaket, och det såg ut som om han skulle klara sig. Mamma hade inte velat ringa innan hon var säker på att allt hade gått bra. Morfar stannade kvar på sjukhuset i över en vecka innan han fick åka hem.

Jag är så tacksam för att morfar inte togs ifrån oss där och då. Att det inte blev ett alldeles för plötsligt avslut. De sex månaderna “extra” vi fick med honom… De betyder så mycket. Fastän jag självklart hade önskat att vi fick många, många fler år tillsammans, så är jag samtidigt väldigt tacksam att allt inte bara tog slut den där hemska vinterdagen i februari.

Mars 2016

Folk undrade när vi skulle börja planera bröllop, medan allt jag kunde tänka på var morfar. Jag och min man (då fästman) bestämde oss för att njuta av att vara förlovade ett tag, och sa att vi skulle vänta till hösten innan vi började planera något. Vi ville nog gifta oss sommaren 2017.

30 cm av morfars tunntarm hade opererats bort och skickats till analys för att ta reda på hur och varför den spruckit. Jag var nervös och tänkte alldeles för mycket på cancerdiagnoser, så jag kommer ihåg att min man tog med mig till London Aquarium för att få mig att tänka på annat. Det var en riktigt mysig dag. De stunder jag mådde som allra bäst under 2016 var verkligen de stunder jag fick tillbringa med min man. Date days, date nights… Tänk att han valde att fria till just mig!

Morfar fick sin diagnos andra veckan i mars. Han hade lymfkörtelscancer. De hade opererat bort alla tumörer i tunntarmen, men han skulle få cellgifter i alla fall “just in case.” Fastän det var en negativ diagnos, var det också ett positivt besked att tumörerna var borta.

Mitt projekt hos Sky tog slut, och jobbet var inte roligt längre. Vardagen bestod av gnäll, tjafs och skvaller bland kollegor… Vi renoverade kontoret, och allt var kaos. Påsken kunde inte kommit lägligare och jag åkte till Sverige.

Vi firade inte påsken eftersom morfar mådde dåligt av sina cellgifter, så istället för påskmat åt familjen italiensk mat på Ruffino. Det var mysigt. De starkaste minnena från påsken är dock när jag var med morfar på sjukhuset en hel dag när han skulle operera in en venport, samt när jag skulle säga hejdå till honom innan jag skulle bege mig tillbaka till flygplatsen. Konstigt att vi kunde haft en sådan trevlig dag på sjukhuset, i ett sådant seriöst sammanhang, men vi hade det. Morfar var alltid min glada, spralliga, tokiga, roliga morfar, oberoende av situationen. Jag kan sakna honom något enormt fortfarande. <3


Vårt “hejdå” innan jag skulle åka tillbaka till England glömmer jag aldrig. Efter att ha sett morfar var jag så positiv. Han var sig själv och han skulle klara det. Men när han kramade mig den där gången i mars, var det som om han trodde att det var sista gången vi sågs. All positivitet han själv spridit till mig, stämde inte överens med känslorna han visade då. Han sa; “Du har ett bra jobb… Du har en bra ekonomi… Du har en spännande framtid med din man… Allt går så bra för dig och det gör mig glad.” Sedan gav han mig världens längsta och hårdaste kram, som jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma.

April 2016

När jag kom tillbaka till jobbet efter påsken fick jag flytta till en ny våning, och det var en förändring jag verkligen behövde. Fick komma in i ett team med lite yngre personer, och bli en projektassistent istället för en marknadsförings & kontorsassistent med ibland ganska oklara arbetsuppgifter (hade ju tex jobbat på Sky i flera månader som projektassistent, fastän min officiella roll endast var marknadsföring…)

Höjdpunkten på månaden var att träffa min bästa vän som flög till England för jobb. Vi satt i flera timmar på ett café i Wimbledon och bara pratade om livet. Ibland behöver man verkligen sina vänner, och det kan göra så ont att de jag älskar allra mest också bor allra längst bort. Därför värdesatte jag den här dagen väldigt mycket.

Gillar

Kommentarer