2 år utan morfar

Idag har du varit borta i hela 2 år. Älskade morfar. Jag har varken sett dig eller pratat med dig på 25 hela månader, och det är så sjukt.

Det absolut värsta när någon går bort, är insikten att man aldrig kommer se dem igen. Alla säger att det kommer bli bättre, du kommer må bättre och kunna leva med sorgen. Att livet går vidare. Men samtidigt vet du att med tiden kommer det också bara bli fler och fler veckor, månader, år utan dem i ditt liv. Saker du vill berätta läggs på hög, tills högen är så stor att ingenting annat får plats.

Så fastän jag inte blir ledsen när jag tänker på morfar längre, och känner ett lugn när jag besöker hans grav, så bär jag istället med mig den där insikten om att den dagen vi sist sågs bara kommer hamna längre och längre bak i mitt förflutna. Men jag tänker aldrig glömma den dagen. Jag tänker aldrig glömma dig.

Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen; jag är lyckligt lottad som fick ha en sådan underbar och närvarande morfar i mitt liv i hela 25 år. Inte konstigt att jag hittat en sådan underbar make, när jag växt upp med de bästa manliga förebilderna man kan tänka sig. Dessutom fick jag även ha min gammelmormor i livet tills jag var 21, och gammelfarmor tills jag var 22. Båda också väldigt närvarande i mitt liv.

Kan ärligt säga att jag haft den bästa barndomen med min underbara familj och släkt, och det kommer jag aldrig glömma. Så morfar, vad är egentligen ett par år av saknad när man har 25 år av fina minnen tillsammans? 😊💕

Gillar