14 januari 2021 - Oskyddad

I flera år har jag enbart skyddat mig från att bli gravid mellan dag 12 och dag 22 i min cykel. Eller tills dess att mina bröst svullnar upp och blir ömma, för det är mitt tecken på att ägglossningen är över och jag inte längre är fertil. Rekommenderar självklart inte någon annan att härma det här, eftersom allas kroppar är olika, men det har fungerat alldeles utmärkt för mig. Hittills har jag ju inte varit med om en oplanerad graviditet. Jag använde Natural Cycles för ca 6 år sedan, och fastän jag aldrig litade på det till fullo, så lärde det mig samtidigt väldigt mycket om min cykel. Så pass mycket att jag alltså vågar påstå att jag inte kan bli gravid på dag 11 eller dag 23.

Den 9:e januari gick jag dock emot allt jag lärt mig (och stått för) de senaste åren. Det var på dag 13. Samma sak hände två dagar senare på dag 15. Eftersom min cykel är 33-35 dagar totalt, så kändes det lite risky, men samtidigt inte alltför risky. Min ägglossning brukar ske på dag 18 eller 19. Ibland 20. Den största risken jag tog var nog därför igår, på dag 17...

I flera år har jag undrat över hur man vågar. Hur vågar man ta det där steget att sluta skydda sig? Det kändes som om jag aldrig skulle bli redo för det. Sedan kom lockdown, arbete hemifrån, livet saktade ner en aning och jag visste att det var exakt det här jag sagt till mig själv tidigare år att jag väntat på. Ekonomin finns där, stressen i vardagen har avtagit enormt mycket, snart fyller jag 30 år, min och min mans förhållande är så underbart, och jag vill bli mamma en vacker dag. Så jag vågade.

Jag trodde jag skulle känna mig rädd och nervös efteråt. Efter att inte skyddat mig på de viktigaste dagarna i månaden. Istället kände jag mig lycklig. Det kändes rätt. Det är som om jag gått och velat i flera år över vad jag vill och inte vill, och nu vet jag vad jag vill. Jag vill ha ett barn. Jag har ingen erfarenhet av barn och känner inga andra människor i min ålder som har barn. Men istället för att låta dessa tankar tynga mig, som de tidigare har gjort, så kände jag mig bara... Lycklig. Det handlar ju inte om vad andra tycker och tänker, utan om vad man själv vill uppnå med sitt liv. Och hela mitt liv har jag gått min egna väg. Jag sökte till ett annorlunda gymnasieprogram (IB) i en annan stad för att JAG ville det. Jag flyttade utomlands för att JAG ville det. Jag arbetar hårt för att JAG vill det. Nu vill jag ha barn och en liten familj som jag kan göra allt för.

Nu fortsätter livet som vanligt i två/tre veckor. I december slutade jag äta chark, ost och svamp. Nyårsaftonen var den sista dagen då jag drack alkohol, men hela förra året drack jag inte mycket alls, så det blir liksom ingen större omställning. Lakrits kan jag inte få tag i här, jag tänker definitivt inte dricka mer lakritste (blää), och jag dricker enbart koffeinfritt kaffe i alla fall, och det väldigt sällan. Så vi fortsätter livet som vanligt, och för första gången i mitt liv hoppas jag mensen uteblir. Den är planerad att komma den 31a januari. Jag har inga egentliga förhoppningar; jag vet ju inte alls hur min kropp hanterar denna nya situation som den precis utsatts för. Men framtiden är spännande.

Gillar

Kommentarer