13 September

Emotionellt är det här en väldigt jobbig dag för mig, eftersom det är årsdagen av det sämsta besked jag någonsin fått. Min morfar fick reda på att han hade tunntarmscancer i februari 2016. Han blev sakta bättre med operation och cellgifter, och under sommaren var han som vanligt, tyckte jag (som alltid försöker vara den starka och positiva), och jag hoppades och trodde att han skulle besegra cancern. I slutet av augusti blev han dock sämre igen. Mycket sämre. Magkänslan var inte bra hos någon av oss, och jag kommer ihåg att jag var ute och sprang hela tiden förra september för att försöka lugna nerverna, och desperat få lite endorfiner och positiv energi, så jag orkade jobba. Sedan kom tisdagen den 13e september.

Jag pratar ofta med min mamma på lunchrasten på jobbet, alltså minst två gånger per vecka. Jag brukar skriva ett meddelande och fråga vilken tid som passar henne, och få ett svar med en massa smileys. Mamma älskar att överdriva nar hon skriver med alldeles för mycket utropstecken och emojis. Morfar skulle till sjukhuset för ännu en check up den morgonen den 13 september, och det var på mammas meddelande som jag förstod att allt hade gått åt helvetet. “Kan jag ringa om 5 minuter?” Skrev jag. Hon svarade “Ok.” Alltså, inga smileys överhuvudtaget, bara en ensam punkt och det var liksom alldeles för kortfattat för att vara henne. Mitt hjärta bultade hårt när jag ringde upp henne. “Hej, hur är det?” Frågade jag direkt. “Inget bra” svarade hon med gråten i halsen. Det var början på den sämsta konversationen jag någonsin haft.

Hoppet är alltid det sista som försvinner. Jag är som sagt ganska positiv av mig och försöker alltid hitta små ljuspunkter även när det ser riktigt mörkt ut. Men nu fanns det verkligen inga. Det fanns ingen mer hjälp som morfar kunde få när cancern hade spridit sig till magsäcken och bildat en tumör där stor som en apelsin… Och den växte i en rasande fart. Vi visste att han skulle tas ifrån oss, bara inte när. Det såg plötsligt väldigt mörkt ut, väldigt fort. Morfar flyttades till hospice redan samma dag, och sedan gick allt bara ännu fortare. Det tog mindre än en vecka innan han var borta. Aggressivare och mer ovanlig cancerform har jag inte hört talas om. Men med mer research sa läkarna att de skulle kunna bota den inom 10 år, och det är därför jag fortsätter att skicka pengar till cancerfonden varje månad. Också varför vi valt att donera 25% av våra bröllopspengar dit i morfars namn ❤

Det känns riktigt overkligt att allt det här hände för ett år sedan. Jag har alltså inte sett min älskade morfar på över ett år nu, och jag tycker fortfarande inte han är riktigt borta. Det är väl så, när man vuxit upp med någon, stått nära en sådan underbar person i 25 år… Det är svårt att inse att de inte finns längre. Sedan har jag upplevt saker, underliga saker, på bland annat morfars begravning och efteråt, min födelsedag och min bröllopsdag, som jag hoppas tyder på att han fortfarande finns här på något sett. Det känns riktigt betryggande. Jag ska tända några ljus ikväll och tänka på/minnas morfar. Ska nog tända ljus varje kväll tills den 19 september då han gick bort. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; underbarare person finns inte. Han har haft en sådan enorm inverkan på mitt liv; min barndom var helt fantastiskt, och han är definitvt en stor anledning varför.

Mer inlägg om honom här och här.

Gillar