10 oktober

Förra året vid den här tiden var jag i Sverige. Det var inte alls planerat, men eftersom min morfar precis gått bort åkte jag dit några dagar för hans begravning. Det var sorligt men mysigt att få umgås med familjen lite extra och bara finnas där. Hans begravning var så fin och fridfull. Solen sken in genom de stora fönstrena, ned på kistan, och höstlöven i alla möjliga färger fladdrade på träden utanför… Min underbara morfar som var så älskad av så många. Har nog aldrig bokat en flygbiljett så snabbt och spontant som förra året, men det var skönt att bara komma bort. Att komma hem.
Jag undrar ibland varför jag spar på sådana sorliga minnen i mobilen, som meddelandet från mamma ovan. Samtidigt är det ett sätt for mig att förstå vad som faktiskt har hänt. Att han inte finns längre. Jag vet inte varför, men jag är så dålig på att bearbeta saker. Jag jobbar framot men fastnar samtidigt i tidskapslar och förvånas sedan när saker inte är som de var för flera år sedan. Det kanske har mycket att göra med att jag bor utomlands. När jag kommer till Sverige är jag liten igen och allt ska vara som det var innan jag flyttade. I Sverige blir jag aldrig äldre än 19.
Den här bilden tog jag på mig själv en halvtimme innan begravningen. Jag kan riktigt se hur dåligt jag mår, men begravningen var så lugn och vacker. Väldigt mycket känslor, men jag kommer bäst ihåg efteråt när vi alla samlades hemma hos mormor och åt morfars favorittårta och drack whiskey. Vi var fortfarande tillsammans, och morfar var med i våra hjärtan. Det är han alltid. Jag har sagt det förut men jag säger det igen; fy fan vilken underbar morfar han var! Jag var verkligen morfars lilla flicka som följde med ut i skogen och plockade blåbar, rodde ut i sjön vid sommarstugan och plockade näckrosor, eller simmade ut till grannstugan (ca 200m). Vi hade väldigt roligt tillsammans och jag kommer ihåg att han alltid var så närvarande. Jag tror det blir så när man har unga föräldrar. De gillade att festa på helgerna och jag var hos mormor och morfar med min bror och kusin. Livet var bäst, och jag har så många fina minnen.
Förra året fick jag i alla fall, trots allt, tillbringa mycket tid med familjen på hösten. Det saknar jag nu. Tur att de kommer hit om två månader och hälsar på mig, och sedan är det ju jul igen! Den 10:e oktober är i alla fall den dagen på året jag gillar allra minst av flera anledningar. Min morfar begravdes, min hund avlivades… Det finns inget bra med det här datumet och jag bävar mig för det varje år. Det får mig alltid att tänka på det som varit, och jag undrar vad som komma skall. Jag hatar när dåtiden känns bättre än framtiden, men så känner jag just nu. Jag vill inte bli äldre. Jag vill inte att andra runt omkring mig ska bli äldre. Det räcker nu. Jag är grymt tacksam för allt jag har i livet idag; min man, mina vänner, en stadig ekonomi och att jag kan resa mycket etc. Men ibland vill jag bara låna Hermiones timeturner och åka tillbaka till en solig fredag
år 2002. Gå i skolan på dagen och ha fredagskul/roliga timmen. Gå hem till mormor och morfar efter skolan, och umgås med familjen på kvällen. äta tacos och titta på Jimmy Newton och gladiatorerna på tv.

Gillar