Det här var jag efter att jag hade haft mitt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Ser hyfsat nöjd ut, antar jag... Och nöjd var jag men mest lättad och lite tom i skallen.

Hade vetat sedan i våras att jag skulle få hålla detta seminarium, ändå var det lite panikartat jag slängde ihop presentationen och två-tre dagar innan bokmässan var den färdig. Inte för att det var speciellt svårt att få ihop den, jag är ju så att säga lite av en ofrivillig specialist på ämnet, men jag ville ha tid att öva ordentligt innan det var dags... Och det gick ju bra, visade det sig. Jag behövde visst inte så mycket övning. Jag fick sagt det jag ville ha sagt, missade ett par saker men inget som var avgörande för helheten.

Dock hörde jag ett faktafel nu när jag för första gången lyssnade på seminariet... Naturligtvis var det Eleonoras lillebror och inte storebror som jag råkade säga på ett ställe. Det kanske är lika förvirrande som Mikaela faktiskt tycker... det där med att Benjamin skulle vara hennes storebror fast han bara var en liten bebis. Nu har hon förstått på riktigt hur det ligger till och att han skulle ha varit äldre än henne OM han levt, men det tog några år för henne att greppa det. En annan reflektion här och nu; det var längesen hon letade efter honom...

Det där glaset champagne smakade i alla fall förträffligt bra och nog var jag värd det (någon kvart senare var jag på väg ner till förlagets monter igen men fastnade på vägen... med en förlagskollega och hennes förträffligt trevliga väninna som jag fick glädjen stifta bekantskap med redan på förra årets bokmässa. Ett glas vin även med dem gick inte att motstå, mest för sällskapets skull, sen var det i princip over and out...)!

För att lyssna på mitt seminarium, klicka på länken: 

https://soundcloud.com/bokmassan/jag-tanker-fortsatta-att-prata-om-mitt-doda-barn-linda-gabrielsson?utm_source=soundcloud&utm_campaign=share&utm_medium=email

Linda

I dag är det den internationella minnesdagen för spädbarnsdöd. Över hela världen minns vi tillsammans de barn som under alldeles för kort tid lyste upp våra liv.

Hemma hos oss kommer det att brinna ett ljus. Kl 19 startar det och ljuset brinner till kl 20, men varför inte låta det brinna ut tänker jag. Känns på något sätt fel att blåsa ut det ljus som brinner för mitt och andras döda barn... konstig tanke kanske, men en del sådana har jag. Inget jag sticker under stol med. ;-)

Linda

Varit hemma med lilla pärlan i dagarna två. Är ju inte så ofta det händer men det är fantastiskt mysigt. Påminns om hur mycket man tror att man ska få "gjort" och hur lite man faktiskt får gjort... Visserligen hängde vi på akuten i sex (!) timmar igår och efter det var man kanske inte jättepepp på så mycket. Vi tog ett par timmar på soffan innan det var dags att skjutsa storasyster till volleybollen. Även fast hon kan vara världens stimmigaste vår lilla Mickis så är hon suverän på att bara hänga också. Inte så många krav, bara hon får vara nära en och umgås och sen om det är genom att göra INGENTING så är hon hur nöjd som helst med det. Livet är en fest, som hon är på -varje dag.

Det är en galen utmaning för henne att inte trycka på alla knappar hon ser. Fattar inte vad hon fått det ifrån...

Okej, vi kanske hängde här en del... Men vi städade även hennes garderob och rensade ur en massa kläder hon växt ur. Hängt över mig länge så känns sååå bra!

Dags att gå och sova och inte kunna somna med tanke på kvällens basketträning. Som uppåttjack för mig!

Linda