Livet är inte alltid så smärtfritt

Måndag kväll spenderades så här. En cider på taket med Dexter. Det här var första alkoholhaltiga drycken för min del på flera veckor. Tror ingen har missat att jag haft en del problem med min stortå och därför har jag försökt ta det så lugnt som möjligt.

Igår bestämde jag mig ändå för att besöka en privatklinik. Kosta vad det kostar tänkte jag, min tå måste bli bra NU om jag vill kunna njuta av Hong Kong och min utbytestermin här till 100%. Jag besökte en klinik i Central och fick tid till en väldigt bra läkare. Hon har tagit examen på CUHK, samma universitet jag pluggar på nu, och hon har dessutom varit i Finland. Vi bondade verkligen haha. Betjäningen var verkligen bra så kan starkt rekommendera Asia Medical Specialists.

Läkaren jag hade bokat tid till, ansåg att det var bäst att göra en ”minor surgery” genast så jag fick bedövning i tån och har numera en 3mm smalare t�� på höger fot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara exakt vad de gjorde men jag har några stygn för att få tånageln att växa ihop med huden på sidan om. Om två veckor ska jag tillbaka till kliniken för att kolla upp hur det läkt och då ska även stygnen tas bort.

När jag lämnade kliniken hade jag ingen smärta alls. Bedövningen satt fortfarande i så jag tänkte att jag kunde spara några slantar och ta MTR hem istället för taxi. När jag väl skulle hoppa på metron började tårarna rinna. Jag ringde mamma och frågade om jag hade gjort rätt med att klippa av en bit av tånageln precis innan min resa till Shanghai. Såklart hade jag gjort det men just då började jag tycka fruktansvärt synd om mig själv och smärtan började komma. Jag hoppade på metron och kunde inte sluta gråta. Jag fick näsdukar av en söt tjej som också tröstade mig lite. På nästa metro var det två stycken som frågade om jag mådde bra och om de kunde göra något för mig. Halvvägs hem kände jag att jag måste ta en taxi. Jag försökte få tag på en i Kowloon Tong men kön var så lång att jag bestämde mig för att bita ihop och åka metro ända fram till vår hållplats på universitetet. Smärtan var olidlig nu. Hade ju ett nytt sår och stygn i min tå. Tårarna rann och jag försökte svara på alla meddelanden jag fick av mina vänner och familj. Jag blev irriterad på allt och alla men svarade ändå. Jag var lättad, rädd och det gjorde så otroligt ont. Lättad att jag äntligen fick rätt behandling och att min tå kommer bli bra om några veckor. Jag trodde aldrig det skulle gå så här långt men här är jag. Tårarna börjar rinna igen under tiden jag skriver det här inlägget, som egentligen var menat att vara en kort uppdatering. Efter jag lämnade kliniken grät jag konstant i tre timmar. Jag borde vara tömd på tårar.

Som tur har mina vänner här hjälpt mig hela kvällen. Jag har pratat med både mamma och pappa och just nu vill jag inget annat än att vara hemma.

De kommande dagarna hänger allting på mig att jag sköter mitt sår bra. Det var inte den bästa timingen eftersom jag åker till Shanghai på studieresa imorgon. Måste verkligen vara försiktig där. Om 4h är det väckning för min del för att ta mig till flygplatsen och sedan flyga iväg.

Så, där var hela historien om min tå. Hoppas det blir bättre nu efter fem veckor av smärta och för lite hjälp av kliniken här på campus.

Gillar

Kommentarer

Instagram @linda_finell