Måndagen den 12 oktober

Det är många inlägg emellan men de har stannat i huvudet och inte kommit längre än så, något har hänt. Viruset har angripit något där uppe så att det inte är som det är men det ska bli bättre och blir bättre. Precis i skrivande stund ställde jag mig upp för att gå och släcka lampan i fönstret men kommer inte på vart man gör det, vilken knapp det är utan får strategiskt testa alla. Denna gång löste jag det inte, måste gå på timer eller något men nästa försök kommer jag säkert minnas och lyckas. Jag skyller på att jag inte bott här hemma i radhuset på länge och vad gör det om en lampa står och lyser lite extra. Det är ett av alla företeelser förutom annat jag tidigare nämnt och som bilden ovan. Jag lägger det malda kaffet i koppen som står framför kaffebryggaren istället för i kaffefiltret, detta vet jag inte vad jag ska skylla på dock

Två av alla anledningar till att jag bott kvar så länge i stugan. Läkningsprocessen av sol, vind och natur. Sensommaren och början av hösten har varit varm och fin vilket passade mig mer än bra i år. Att brygga lite kaffe, gå ut och sätta sig för att känna solens värme, lite vind i håret eller bara vara eller ta den tysta kvällspromenaden. Jag älskar båda våra hem men det blir inte detsamma - en oerhört stor tillgång jag haft just i år som jag förstått att jag behövt.
Däremellan har det varit oerhört tufft som jag kommer åter till men nu när jag lämnar det bakom mig är jag oerhört stolt över mig själv.

Så äntligen händer det grejer och helt plötsligt kändes det som tankar och funderingar fick ett svar, i alla fall finns nu en teori.

Jag har sedan en tid en lyssnande, förstående, engagerad och duktig läkarkontakt (har själv haft svår Covid), och E, henne kommer jag inte släppa taget om, önskar att ni alla hade henne.
E frågade inte mig om jag själv hade någon egen teori eller hur jag ville gå vidare utan hon bad mig förklara och ta upp allt, läste hela min lista med symptom/besvär som dykt upp under sjukdomstiden och direkt togs prover och remiss skickades till röntgen för att utesluta.
Ett steg i taget med orden "tålamod, ha tålamod Linda, det kommer ta tid"

Nu är det rehab med Fysioterapeut, Arbetsterapeut samt Logoped och det var här det visade sig;
Jag syresätter mig inte.
Är det så att syret tar slut ?? Om jag inte får tillräckligt är det väl inte alls konstigt att hela jag blir helt slut efter minsta aktivitet. Att jag gång på gång laddar, samlar på mig för att orka något som att vara uppe ett par timmar, gå min promenad, eller kanske träffa min familj och mina vänner för att sedan igen hamna på botten. Jag tar liksom slut, har ju länge haft känslan av att luften går ur mig och då inte alls konstigt om jag inte syresätter mig ordentligt.

Hela kroppen behöver och tar syre så att min trötthet, konditionspåverkan, huvudvärk, blåa tår, spänd nacke, muskelvärk (min SLE finns men har nu också på ett annat sätt), det kognitiva och mitt tryck på bröstet beror kanske på försämrad syresättning. Konstigt att skriva men skönt att något som inte är rätt visar sig, något som i alla fall är en teori.

Jag vill emellanåt gärna vara lite sur, bitter och tänka tillbaka till de gånger jag varit inne på vårdcentralen och pratat med olika läkare, ibland tyvärr känt att jag inte fått hjälp genom att lyssnat på mig eller läst mina symptom. Samtidigt så har jag heller inte tagit plats, Svår balansgång men det är vid aktivitet jag blir andfådd och hostar, inte när jag vilat en stund inne i rummet där syremättnaden testades. Jag vet att det har varit en fruktansvärd situation för alla och hela vården, jag har all förståelse och alltid försökt sätta mig in i läkarnas situation och deras frustation. E förklarade min syre situation ungefär såhär; "du var så sjuk när du var här den tiden. Du hade lagt all din kraft och energi till att ta dig hit innanför dörrarna och orkade då knappt sitta upp"…så sant och jag tror att min syresättning blev mer påtaglig och visade sig för mig först då jag började och orkade vara uppe mer.
Nu är nu och det finns, det är något som kan ge mig svar på varför jag mår som jag gör - utan diagnos Covid.19 eller antikroppar utan bara sannolikt Covid-19

Jag försöker acceptera att det kan ta lång tid att bli helt frisk,
så just nu krävs det som mest mycket från min sida, tålamod att inte försöka stressa fram
ett tillfrisknande
utan ta det lugnt på alla plan och inse
kroppens och hjärnans behov av återhämtning.

Tack och lov har jag underbara människor runt mig: Håkan som borde haft ett eget inlägg
för tacksamhet och kärleksförklaring, familj, nära vänner, chefer och kollegor
som gör allt för att hjälpa mig och muntra upp mig.
Den lilla stund ni ger mig betyder så mycket för mig, jag tror inte ni förstår. Jag samlar på mig innan, laddar för stunden och dimper ner med ett minne av en upplevelse om så en snabb kopp kaffe eller bara en snabbvisit.
Tack alla

Gillar

Kommentarer

IP: 173.231.62.82