Måndagen den 31 augusti
Det blev och blir alltid massa prat om dessa tester. Med mina har jag har lagt det lite bakom mig, åtminstone för stunden men bara några tankar och funderingar till.
För det första så hade jag önskat att Skövde, Västra Götaland hade haft möjlighet till tester direkt då jag känt symptom och började misstänka – inte först efter så många veckor, månader.
Mitt antikroppstest kanske visar negativt för att det testats för tidigt. Jag kanske inte hunnit bilda, producerat några antikroppar. Läst att man ska vara symptomfri i tre veckor, är jag symptomfri?
T-cellerna kanske jobbar på, antikroppstest kan visa negativt men att man sedan visar positiv på t-celler. Inte någon av testerna hundraprocentiga.
Stunder vet jag inte om jag önskar ha haft det eller inte och oerhört skrämmande att de pratar på media idag om vaccinationer. Inte att det forskas och jobbas på utan vilka som ska få "möjlighet" att ta det, vilka som är högst prioriterade. Vad är det för vaccin? Ett vaccin som kanske istället tar död på våra lungor? Jösses!





Enligt kalendern idag så årets sista sommardag men här knoppar och blommar det i trädgården som det inte tidigare gjort på hela sommaren. Då jag bor kvar här i stugan så får och har jag möjligheten till att få fortsätta njuta av dessa sommarblommor ett tag till. Jag blev sjuk då det ute var snö på marken, stack ut huvudet genom dörren någon gång i april och sommaren har snart passerat. Årstiderna känns inte upplevda i år och jag skjuter med all rätt fram hösten så mycket jag kan. Nästa år kommer årstiderna av mig att få ett annat perspektiv, som jag ska njuta och ta tillvara på dem.





Mitt i allt vill jag också hälsa många nya välkomna!
Jag förstår att vi numera är ännu fler här inne. Det gör mig så glad,
Välkommen och håll dig gärna kvar♡

Känns som jag är i en ny fas, ”nystartad” efter att haft ett par riktigt jobbiga dagar igen. Vad nu ett par riktigt jobbiga dagar innebär. Orden är använda många gånger sedan tidigare så blir väldigt breda. I Mars och april var det oerhört jobbigt med allt och andningspåverkan men detta bakslaget var jobbigt på sitt sätt.
Jag har hostat sedan i mars så minsta lilla hosta skaver, river och brinner men jag hostar inte lungorna ur mig som kanske tidigare. Elefanten har stått med sin fot på mitt bröst och den har lutat sig mer framåt och varit tyngre. Antingen pratade jag ingenting i början så det inte hördes men nu är min röst hes och skrovlig många av veckans dagar. Det psykiska var inte då på samma sätt och inte heller det kognitiva som oroar mig mer och mer. Jag hade igen ett par riktigt jobbiga dagar men ändå inte som tidigare.



Visst ser det både underbart och härligt ut? Ett påklistrat leende för stunden och det är både underbart och härligt en kort stund, är oerhört trött på att bara vila. Jag analyserar och funderar så jag blir tokig men jag känner att jag måste reflektera, testa och försöka förstå när, var och eller hur? Vad är det som gör det, viruset eller något annat.
Jag tror att jag för tillfället fungerar såhär;
- Vila och halvsovande lodrät i sängen eller i soffan och inte möjligaste rörelse, aktivitet eller intryck så mår jag bra. Trycket är på bröstet, halsen känns och känslan ”håller på att bli frisk” uppkommer.
- Vila och göra något litet som att bara vara uppe på benen. Tillagar någon mat, lägga ut dynorna på trädgårdens stolar genom att gå sakta och låta det ta tid. Sitta ute eller i foajen och lyssna på någon sommarpratare eller något. Ringa en vän eller kollega eller kika på lite papper. På eftermiddagen eller när jag lägger mig är det ok med tryck på bröstet och halsen. Heshet ibland men väldigt olika.
- Vila och gör något mer. Förbereda kaffe och ställa fram koppar, vattenglas o assietter på en bricka och tänka; bra, brickan får jag hjälp med att bära ut. Jag får besök med en mysig pratstund, i stort sett sittande hela tiden. Eller som i helgen då vi fick spontant kvälls och nattbesök av Albin o Wilma som utöver massa soffmys bestod av middag och frukost tillsammans och då jag enbart dukade fram. Eller att mamma kom med helt fantastiskt god söndagsmiddag och jag återigen bara dukade fram och satte på kaffe.
Det är i min värld väldigt små saker men som jag känner av. Jag orkar men inte fullt ut, precis som om jag skulle sträcka fram en hand men att den inte går att lyfta, sträcka ut. Jag vill ge så mycket mer av mig själv men orken finns inte. Som ett batteri med bara bottenskrapet kvar.
Efter ett besök eller att något hänt är jag så fylld med energi men samtidigt så oerhört trött. Jag blir hes, får ett mer tryck på bröstet, mer ont i halsen och "håller på att bli sjuk känsla" uppstår.
- Vila och gör något ännu mer, följa med ut en sväng i bilen eller småplocka i trädgården eller blir bortbjuden på en kopp kaffe tillsammans efter ett par dagar med promenad. En sträcka på 0,4 km under tiden fem-sex minuter. Det ger ett rejält bakslag och jag blir sängliggande med feber i ett par dagar.
Sedan börjar det om. Balans av aktivitet är jättesvårt. Det är så oerhört nära ett bakslag hela tiden och hur många gånger ska man orka starta från noll???


Nu nya tag med nya egna "tester"
Nu har jag i tre dagar gått sträckan mycket långsammare, på åtta till tio minuter istället för fem till sex minuter och stannat, andats samt hämtat andan efter bara ett par steg hela tiden. Hostar som synes men jag testar vidare i veckan och får se hur dagarna utvecklar sig. Jag försöker glädjas åt allt jag kan men jag saknar livet. Just nu i skrivande stund är saknaden stor efter Håkan och Simon som bor hemma i Stöpen men en dag i taget och jag har ju också något att se fram emot. Äntligen väntas nu en datortomografi/skiktröntgen i veckan. Jag har all förståelse över de sjuksköterskor och läkare som jag både pratat och träffat. Försökt sätta mig in i deras situationer då dem känt sig hjälplösa men denna röntgen har jag önskat väldigt mycket och länge.
Fin morgon, dag, kväll mina fina vänner♡