Jag vill bara in och säga hej!
En känsla spred sig i hela kroppen idag om att skriva och startar med samma rubrik som på Instagram och Facebook; En sommaruppdatering; vi har köpt lägenhet och ska snart flytta, familj & vänner i Svanberga, några dagsutflykter, Ambulansen som fick komma och detta med den sannolika Covid-19 som inte ger med sig...

Ja, du läste rätt, vi har köpt lägenhet och ska snart flytta. Det är galet på riktigt, undrar om det är sant och verklighet det vi håller på med och händer? och är det rätt?

Jag och Håkan köpte radhuset i oktober 1999, höggravid i väntan på att Albin skulle komma till världen. Här har vi mängder med fantastiska känslominnen och upplevelser, allt vad vi gjort inom dessa väggar genom åren. Det är hela barnens uppväxt men nu väntas ett nytt kapitel för oss och det känns så rätt. Jag kommer åter till detta om allt!!!
Vi har också skapat Instagramkontot "svanbergsnyabostad" följ oss där om du vill! (kan dock bli både samma foto och ord på vardera ställe)

Jag har en fantastisk sommar! Med familj och Håkans syster Susanne med man och med några av dem allra bästa vänner har det varit dagar och övernattningar med.
Mycket mycket familj har det blivit då Albin & Wilma flyttade ut hit ett par veckor innan oss på grund av deras vatten och brunn i deras hus i Böja och Simon har sommarjobb på Mio här i Tibro.
Från tidig förmiddag till sen kväll blev det i Jönköping i området Tändsticksfabriken med dem närmaste som jag älskar mest av allt. Med min familj mår jag alltid som allra bäst. Dem vet hur jag är och jag känner mig alltid trygg och lugn. Mina killar skulle bara veta hur mycket kärlek jag tankar från dem. En dag med eller utan egna barn så hoppas jag dem förstår.

Så många gånger har jag pressat, hållit emot och bromsat men dessvärre var den tvungen att komma till mig häromdagen. Jag ska försöka att kort förklara, jag känner mig, blir helt enkelt som en ihopskrynklad Pet-flaska.
Det kan räcka att jag byter läge, situation eller gör något mer eller mindre utöver att vila…så kommer/blir ”situationen”.
Smygande fram kommer det ökande trycket på bröstet, rösten försämras och som ibland bara tar slut och försvinner. Hostan jag knappt annars har återuppstår mer eller mindre och en kraftig migränliknande spränghuvudvärk uppkommer samtidigt som det börjar sticka i fingrar o tår. Medans allt kommer blir det bara trögare och trögare att andas. Känslan som att luften blir seg och att jag får i mig mindre och mindre. Ibland går det över snabbt med vila och egna andningspåhitt (misstänker jag då bromsat i tid och snabbt återgått till vila) andra gånger med hjälp av att haft Håkan eller Simon bredvid mig som pratat tyst, lugnt och tagit lugna andetag bredvid/med mig.

Det har varit alldeles för många och ett par riktigt tuffa tacklingar med "andningspåverkan" sedan vi flyttade ut och många gånger har jag pressat, hållit emot och försökt bromsat men också gånger som det eskalerat totalt eller så som sist, det fullkomligt inte gav med sig och efter en och en halv timma var jag så oerhört rädd och mer än helt slut. Jag orkade inte mer och Håkan var dessvärre tvungen att ringa efter ambulans. En fruktansvärd situation för Håkan som gjorde ett enormt stöttande för mig. Orden, Jag älskar dig Håkan, känns små♡ ♡ ♡

Jag försöker verkligen att vara försiktig och hålla mig inom mina gränser samtidigt och medan jag utforskar och försöker förstå. Men bara det att hela tiden hålla på och tänka, planera och avstå för att få ihop det viktigaste för att det ska funka tar på krafterna det också.

Ny dag idag och piggare igen och när man inte kan styra kroppen med bra väder så får man göra det man önskar ändå när det passar. Idag trotsade jag vädret genom att sitta på bryggan i moln o blåst och äta mjukost på riskaka för att det hör sommaren till, brygghäng med sol får bli en annan dag.

Önskar dig som läst en fortsatt fin dag och hoppas du nu följer med och följer oss på Instagramkontot; svanbergsnyabostad
♡♡♡

Här är jag, på väg in på mitt efterlängtade sjukhusbesök. Kliniskt fysiologiskt laboratorium, avdelningarna för Hjärta och Lunga där dem båda skulle undersökas, checkas och granskas ordentligt. Äntligen var det dags och vilken upplevelse det blev av det..

Vi börjar med lungorna.

Paket 3 gjorde jag om det nu säger något för någon. I form av olika stationer mättes här Lungfunktionsnedsättningen, utandningsvolym och hur mina lungor fungerar.
På varje ”station” gjorde jag ett par försök men det gick bara inte. Det var jättesvårt. Jag hostade galet mycket på någon och på en annan kändes det som om att jag skulle kvävas och fick panik. Hur mycket jag än försökte och tog i så gick det inte uppmätas något resultat av blåsningarna.
När jag nu går in i journalen ser jag att jag ligger mellan 68% - 84% av förväntat i utandning och en och syresättning på ca 84%

Hjärtsidan var nästa utmaning.

Här väntades arbetsprov, ett cykeltest och ja, det står ett cykeltest för att testa hur kroppen fungerar när jag anstränger mig. Jag tror ni är många som redan förstår mitt resultat.
Vi började även här med att prata en stund och ganska snabbt fick jag hoppa upp, för mig det stora monstret motionscykeln.

Jag har haft lång tid på mig för att mentalt förbereda mig och jag har hört mig för, via läsning i Facebooks ”Covid grupper” så är både påläst och förberedd men ändå orolig och rädd.

En massa elektroder, sladdar med sugproppar sattes på mig samt pulsmätare och syremätare och redan, jag bara satt stilla på cykeln så kände jag av i bröstet på grund av att positionen, vinkeln, lutningen som blir då man håller händerna på styret. Oron steg över hur det skulle gå då vi inte ens börjat innan jag kände av aktiviteten. Det var svårt att fokusera och att lyssna på instruktionerna så tillslut var jag tvungen att fråga om jag fick släppa händerna lite från styret.

Jag hör hur den ena sköterskan till kollegan säger;
- Hon var påverkad när hon kom in i rummet så kanske ska sänka lite, vi börjar med 20 minuter på den lägre hastigheten.

Jag hörde, tog till mig och tänkte: det kommer gå bra, bara att ge järnet och tiden är bara lite längre än när jag går min dagliga promenad.
Min fokusering hade tryckt bort min oro och nervositet och rätt som det var, var jag igång. Trampade på, till en början försiktigt och lugnt men nästan direkt pekade sköterskan som stod bredvid mig på displayen och sa att jag var tvungen att cykla fortare, var tvungen att komma upp till sextio något vad det nu mättes i, kanske v/min

Jag trampade på och försökte bortse trycket på bröstet som bara blev värre och värre, hostattackerna kom. Jag tog i allt jag hade, kämpade på under hysterisk gråt och sen kom allt, som en käftsmäll. Jag trodde bröstkorgen skulle sprängas, mjölksyran i benen blev kraftigare, blev yr och fick sedan känslan av ingen luft. Allt inom två minuter och utan att jag minns ligger jag istället på britsen i rummet med läkare och specialistläkare bredvid och över mig.

Här lyssnas det igen på hjärtat och det görs även ett ultraljud då av specialistläkare Erik. Han sa att hjärtat såg bra ut med normal funktion. Han berättar också att om kroppen har varit med om en kraftig infektion så kan det ta oerhört lång tid för återhämtning. Han nämner inget om Covid utan använder bara ordet infektion men det kändes så bra - mitt hjärta mår bra.

Summan av dagen var att det var oerhört jobbigt och precis allt. Att gå dit, utföra uppgifterna och ta emot resultaten av dem.

Vilken Midsommar!
Kraft och ork till lite make up, värmeborsten en kort stund i håret och delaktighet med Lunch i Hjo med mamma och Håkan på dagen och mysigt och roligt Midsommarfirande på kvällen med några av bästa vännerna.
Ett foto säger mycket men man vet aldrig sanningen bakom det med leendet, jag var med genom protokollförare och rösten höll bra hela kvällen. Jag måste och får vara nöjd, det är som det är och jag var med!
Tack mamma och vänner för dagen♡

Igår var det en sådan där dag då det var svårt att bromsa sig själv när man ville göra så mycket mer och mer än man vet man kan. Det gäller att vara stark i sig själv, lyssna inåt och försöka förstå vad kroppen just då och nu godtar och det blir lätt för mycket. Idag är bromsen i då det väntas utflykt med Håkan i morgon. Allt i livet just nu handlar för mig om energi, jag samlar och spar!
Fin Juli månad, njut och ta nu tillvara på den ordentligt!
♡

Hello!! Hur har du det i sommarvärmen?
Vilket fantastiskt väder vi haft, älskar det fullkomligt och förstår det mer idag då min kropp sparkar bakut då det är mulet och regn med åska hänger i luften. Snart Midsommar och alltid lika spännande år efter år - underställ eller klänning...

Igen så har jag många dagar skrivit och idag är det tisdag och över en vecka har gått sedan Simons stora dag, Student. Är fortfarande i någon slags urladdning av dess like men så glad och lycklig över att det blev som det blev. Tack från hela hjärtat♡Verkligen ett stort Tack till alla som gjorde Simons dag♡Jag tror inte man kan tacka tillräckligt många gånger, är så tacksam för det och all hjälp av nära och kära med förberedelser innan.

Det har varit många tankar och mycket oro inför den dagen likväl som Julafton och min Födelsedag jag älskar men sådana kommer tillbaka kommande år, en student tar man bara en gång i livet och jag ville så gärna vara med och vara delaktig av dagen.
I vintras trodde jag det aldrig men för bara en månad sedan kom hoppet att jag skulle fixa det på det sätt som jag önskade och jag började så smått med förberedelser jag kunde göra sittande och halvliggandes i sängen/soffan korta stunder under dagarna. Knutit glå/gula band till servetterna och champagneglasen, fixat till Simons vänners halsar som man i år fick åka runt och lämna tidigare, små påsar med småsaker i till alla barn, limmat studentmössor av papper, gjort godispåsar ...mm mm Älskar pyssel och skulle vilja göra så mycket mer av det egentligen.
Det lilla kanske gav lite glädje och jag fick göra något meningsfullt med ett bra tidsfördriv. Återigen, varför så mycket oro…varför så många onödiga tankar

Förberedelser med mycket värme och lycka. Tar vad man har och gör vad man kan med det man har men förberedelser är en sak, det är sedan gästerna som gör det. Jag älskar kalas, fest, högtider – känslan och pirret i magen från start till det djupa andetaget när den sista gästen gått och flaggan fortfarande är i topp. Nu kommer det och det som kommer komma igen - Ett oerhört stort tack till alla, på alla sina sätt som gjorde Simons dag så minnesvärd♡

Jag var med hela kvällen och så glad för det. Vi hade pratat oss samman och jag skulle absolut inte göra någonting...sitta stilla, gå så lite som möjligt och prata med gästerna skulle jag göra. Plocka, ställa fram osv skulle Håkan ha koll på och vi skulle be om hjälp.
Det gick bra, några gånger fick jag avbryta för att rösten tog slut och en vän såg mig och räddade mig då jag försökte sätta på en kanna kaffe, ja, det är oerhört svårt att låta bli att inte göra och en sådan sak går inte ihop när man är trött. Huvudet, hjärnan gör precis allt annat än rätt.
Ser idag att jag ser oerhört pigg ut på vissa foto men samtidigt på något så ser jag i mina ögon hur jag egentligen mådde. Kortet i skogen när jag och Håkan är och hämtar björkar är taget bara ett par minuter innan efter att jag nästan svimmade och blev liggandes på marken, svårt att ropa på Håkan också när man inte får fram något mer än något kraxande ljud. På ett annat foto, på mig och Simon tänker jag att mitt bröst sprängs snart, måste sätta mig.

Jag låter nu återhämtningen ta tid. Jag har nu lagt ångesten bakom mig som Instagram och Facebook ger i sina flöden på det perfekta tillfället och jag då ställer jag mig tusen frågor; är de andra studenterna lyckligare? Simon var överlycklig och mer än nöjd med allt men kunde vi gjort mer?

Jag skrev om ångest precis...Här är vårt familjekortet från studenten, ja detta blev det. Skrattar högt igen....Herreguuud...men vi har en massa fina bilder på allas våra näthinnor. Foto för mig är oerhört betydelsefullt men som alltid missar jag att fota, oavsett hur många gånger jag tänkt på det innan, är visst inte meningen. Min pappa var en riktigt duktig fotograf och tog alltid en massa kort, förlitade sig alltid på honom så även om jag kände att han var med oss hela tiden så tänker jag att det var hans sätt att visa att han var med oss♡ Tack Wilma igen för att du räddade mig♡

Jag är i återhämtning ifrån Studenten men jag har också återhämtning ifrån vårdbesök som varit – Reumatologen, Kliniskt fysiologiskt laboratorium, arbetsprov på lungmottagningen och läkarbesök på Vårdcentralen, inte konstigt det är som det är. Jag har nu absolut inte någon egen energi och därav har jag ingen energi att ge, önskar det var annat men min den kommer!

Vaccineringen i Sverige är i full gång och det är ju fantastiskt! Dem i min närhet som vill har snart tagit båda sina sprutor.
Det var ganska längesedan, tidigt jag fick och jag har nu fått frågan igen både här och privat;
- Vaccination, hur tänker du?
Frågan är oerhört svår och en mycket känslig.
Vi alla "LångtidsCovidare" får olika råd, olika beroende på vem man pratar med och vilken region man tillhör i landstinget. Några som tagit det blir bättre, några sämre.
Jag själv är rädd för att ta vaccinet. Rädsla finns av att bli försämrad, att jag ska bli ännu sämre. Att tillsätta ett vaccin till min kropp som inte är frisk känner jag är helt galet, tänker och resonerar att då får kroppen kämpa med det dubbla och om kroppen inte kunde ta hand om det första gången, vad skulle hända? Bli mer påverkad? Mina lungor är än, inte nu efter ett år och tre månader bra och det är bara ett av mina kvarvarande symptom.
Jag fick i tidigt stadie en vaccinationstid och då sa min magkänsla nej utan någon annans påverkan. Jag tog beslutet att avstå och gav då dosen till någon annan. Kanske det är en samhälls sak som man bör rätta sig till och ta det då det på sikt bidrar till att minska smittspridningen, vilket då verkar nödvändigt...
Idag står jag fast vid det och jag har än så länge inte blivit rådd av någon läkare att ta den, om så kanske jag tänkt annorlunda. Några förstår mig säkert, några andra inte. Jag är ju heller inte ensam, det är många som inte kan ta det och många som har och kommer att välja att avstå från vaccinet. Man gör som man vill och alla parterna måste acceptera varandras val.

Nu kämpar vi tillsammans vidare så ska vi snart kunna gå åter tillbaka till det gamla, normala liv jag önskar! Stor varm Kram och nästa gång tar vi sammanställningen av mina läkarbesök och vad som tänkt hända framöver♡